Tingvall, fabrikör R. berg, skomakaren ÅA. Wahlström, distillatorn C. A. Eklund, uppasserskorna Tt:eresia Löfgren och Mathilda Söderström samt herrar A. Forsberg och Theorin, blefvo härefter förekallade och fingo, då de ojälviga befunnos, gå eden. De hördes hufvudsakligen i följande två omständigheter, dels om de sett f. d. schweizeriförestånderskan Svensson, nuvarande hustru Habelin, mottaga 6 dukater i städsel af Lundström, dels huru vid hustru Fabelins skiljande från schweizeri-rörelsen tillgått. I afseende å den förstnämnda omständigheten uppgaf hr Sjöberg, som varit tillstädes vid undertecknandet af kontraktet och bevittnat namnteckningarne derå, att Lundström vid samma tillfälle lemnat hustru Habelin några dukater, men om dessa utgjort städsel, derom hade icke något tal förevarit. Efter det tvist mellan parterna uppstått och Lundström kräft hustru Habelin för någon fordran, utan att få pengar, håde emellertid Lundström till vittnet enskildt yttrat, att hustru Habelin vore städslad i hans tjenst. Hr Tingvall, hvilken äfven bevittnat kontraktet, hade en-stund. förut, innan detta skedde, sett guldmynt ligga framme på Lundströms bord och frågat hvem som skulle ha dessa, hvartill Lundström genmält: Det skall den ha, som tagit emot schweizeriet.? Då Lundström deretter lemnat hustru Habelin. guldmynten, hade hon fällt något yttrande, som enligt vittnets uppfattning uttryckt glädje öfver att hon fick dem, viljande vittnet erinra sig att hon dervid skulle sagt: ?Det här är något rart, det skall jag lägga på kistbotten!? Vid närmare justering kunde vittnet emellertid icke så noga påminna sig huru hustru Habelins ord fallit; men såvidt det förstod; hade hon vid mottagandet af dukaterna visat tacksamhet och glädje. Detta vittnesmål bestreds af hustru Habelin, som uppgaf, att vid de af henne i handpenning lemnade dukaternas återställande så tillgått, att Lundström, sedan kontraktet underskrifvits och hon aflemnat första qvartalets hyra, yttrat: Vi ska ej glömma de här, hvarpå han lemnat henne dukaterna, då hon genmälte: Nej, mina dukater har jag ej glömt; dem vill jag ej ha vexlade.? För öfrigt anmärkte hustru Habelin, att Lundström ständigt öppet henne, att hon skulle säga det hon vorei hans tjenst, förklarande hustru Habelin, att detta förmodligen skett derföre, att. Lundström kände olagligheten af den dem emellan uppgjorda affären. . Hr Forssberg uppgaf, att han vid ett tillfälle hört hustru Häbelin säga, att hon hade innestående kost och lön hos Lundström. Sista dagen, då schweizeriet var öppet, hade vittnet, som innevarit å schweizeriet, vidare hört Lundström fråga efter nyckeln. till kassan, under yttrande att han hädanefter sjelf tänkte sköta denna. Hr Theorin hade varit tillstädes den :16 November förlidet år, då-hustru:Habelin, efter det att inventeringen försiggått, kommit till stället. Hustru Habelin skulle då yttrat till Lundström: Jag är således skild från herrns tjenst? Dertill hade Lundström svarat: Nej, hon får gerna stanna qvar, men då sköter jag kassan sjelf. För öfrigt hade vittnet så uppfattat hustru Habelins förhållande till sundström, att den förra varit i den sednares tjenst. Äfven detta vittnesmål bestreds af hustru Habelin, under påstående att hennes yttrande vid syssomnämnda tillfälle fallit sålunda: Är herm nu riktigt säker på att jag varit herrns tjenare. Uppasserskan Löfgren hade haft anställning å schweizeriet från Augusti 1865 tills hustra Habelin skildes derifrån. Om kost och lön hade vittnet uppgjort med hustru Habelin, och under hela tiden hade vittnet aldrig sett henne redovisa kassan till Lundström eller hört honom göra några anspråk på en dylik redovisning, eller fälla något yttrande, antydande att Habelin skulle tjenat hos honom. : Uppasserskän Söderström hade varit antagen till biträde å schweizeriet två å tre veckor under förliden sommar. Då vittnet sökte platsen; skulle hustru Habelin utlåtit sig, att hon mäste fråga sin husbonde om Söderströms anställande, emedan hon sjelf vore tjenare. Dagen derpå hade vittnet blifvit antagen af hustru Habelin. Under sitt vistande å schweizeriet hade vittnet, liksom Löfgren, ej hört Lundström affordra Habelin någon redovisning för kassan. N Hustiu Habelin upprepade med anledning häraf hvad hon förut yttrat, nemligen att Lundström ständigt uppmanat henne att säga det hon vore i hans tjerst, hvarföre det kunde vara möj ligt att hon haft nämnda utlåtande: örande hustru Habelins skiljande från schweizeriet framgick af ransakningen, såsom förut nämndåt är, att Lundström den 16 November 1866 gjorde inventering uti lokalen i hustru Habelins frånvaro, dervid smed efterskickades, som uppdyrkade dörren till vinkontoret. Efter inventeringen hade hustru Habelin, som bodde på Söder, . kommit ned till schweizeriet på aftonen. Under den ordvexling, som uppstått mellan henne och Lundström vid detta tillfälle, hade ett vittne hört henve yttra till Lundström: Jaså, jag är nu skild från herrns tjenst, hvarefter;hon gått sin väg, anmärkande vid aflägsnandet: Vi träffas på annat ställe. Ett annat vittne hade hört Henne säga: Ar det meningen att herrn kör bort mig, så begär jag köst och lön till fardag! Ett tredje vittåe hade hört Lundström kräfva hustru Habelin för pebningar och derpå förklara, att hon vöre skild från platsen. Ett fjerde vittne hade hört Habelin säga till Lundström : ?Ar det meningen att köra bort mig?, hvartill Lundström genmält: ?Nej, ni kan gerna stanha qvar och sköta serveringen, men då öfvertager jag sjelf skötandet af kassan? O. 8. Vv. Under ransakningen upplystes för öfrigt, att de dricksvaror, som till schweizeriet tagits från hr Lundströms vinhandel, reqvirerats heloch halfankarvis, och företedde hustru Habelin en mängd qvitterade räkningar å de tagna varorna. Sedan alla vittnen blifvit hörda, uppsköts målet till annan dag för vidare bevisning, och Lundström återfördes 1 häkte.