Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 2

Och ni är det.? Ja visst. Jag har lofvat mina barn att följa dem till Saint-Maar och jag tänker nu söka upp dem.? Ni ämnar då inte se på oxen?? ?Jo, förlåt mig. Vi återkomma till Paris klockan ett på middagen.? Nåväl! Då ni ändock kommer åter och ser det stackars djuret, så har jag ingenting att säga, fortfor den hederliga qvinnan. Jag tycker att jag icke skulle ha något roligt af dagen, om jag inte ginge för att kasta en blick på honom.? Farväl, fru Jackmel.? Mycket nöje, herr Charbonneau.? Akta er! Gå icke för längt fram i folkmassan.? Likaledes.? De togo afsked af hvarandra, och då de under detta intressanta samtal bunnit utför trappan och belunno sig på gatan, gick hvar åt sitt håll, hvarmed Charbonneau icke var missnöjd. Herr Charbonneau, hvilken hängt upp namnet Coquillard i skåpet som innehöll hans reservdrägter, gick med små steg utåt gatan la Cit. En tom droska passerade förbi honom. Hen ropade an kusken, tog vagnen på timma och uppmanade honom att icke göra sig alltför brådtom. Hvsrt åka vi, min herre?? frågade kusken, förvånad öfver denna tillsägelse. Till gatan des Noyers, numro sju.? Charbonneau visste af erfarenhet, att det enda medlet att gifva vingar åt en åkare och hans hästar består uti att bedja dem gå som snäckor. kdonet rullade bort i skarpt traf. Inom en kort stund stannade det framför n:r 7 på gatan des Noyers. Charbonneau steg ur och tillsade kusken att vänta, sedan han