Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 2

händer i ett par stora silkesvantar; så! nu måste det vara en slug kamrat som skall känna igen mig.4 Han hade rätt. Det återstod ingenting af den Coquillard, som blifvit så illa handterad af den lille Mouchettes jättelike vän. Ansigte, drägt, hållning, allt var förändradt; fågeln hade fått nya fjädrar. Det återstod nu endast att också förändra sitt läte, och detta blef hans svåraste uppgift. Med ett ord, han såg ut som hvilken annan menniska som helst. Men just då man ser ut som alla andra, liknar man i sjelfva verket ingen, ehuru eller snarare just derföre att Beaumarchais Bartholo påstår att så är. Coquillard kastade en sista blicx i spegeln för att se -m icke någonting fattades i hans toilett. Nöjd med sig sjelf tog han en lätt promenadkäpp i handen i stallet för den bekanta knölpåken och gick ut. Utanför dörren stötte han tillsammans med en gammal qvinna som var hans granne. Qvinnan gick utför trappan med en glödpanna under armen och en bleckka tru!l i högra handen. Redan uppe, herr Charbonneau ? sade hon efter att ha helsat bekant på honom. För hyresgästerna i huset der han bodde, kallade sig Coquillard för Charbonneau. Som ni ser, fra Jackmel, svarade han artigt. Det är icke karnevalssöndag alla dagar.? Nej olyckligtvis!? För fastlagsoxen.? Den gode herr Charbonneau! alltid har han något roligt infall. Ni tänker således redan så här dags gå ut och se på folket? Ja, hvad vill ni att man skall göra, min goda fru; man är antingen fader eller är man det icke.?