Aftonbladet – 26 februari 1867, sida 1

STOCKHOLM den 26 Febr. Första kammaren ooh toleransfrågan, uu. Innan vi betrakta deras argumenter, hvilka utor principiella skäl bekämpade reformen, böra vi nämna något om de formella invändningar, som gjordes emot förslaget och som synas ha bestämt, åtskilliga att rösta emot detsamma. Det faller sig nemligen så beqvämt, när man är liknöjd i afeeende på en reform, men ändock icke gerna inför andra eller inför sig sjelf vill synas som dess principielle motstindare, att haka si fast vid vissa formella betänkligheter oc förklara att det är dessa som bestämma ens förkastande votum. Vi anse visserligen icke det ifrågavarande grundlagsändringsförslaget såsom någonting i och för sig så förträffligt, att anmärkningar mot detsamma icke kunna göras. Vi skulle funnit det ganska rimligt, om frih, af Ugglas eller någon annan at första kammarens ledamöter med anledning af detta förslag utropat: Stå vi då eå långt efter de flesta andra europeiska stater i bildning, att vi nu, sedan vi erhållit en verklig folb representation, skola nödgas antaga ett förslag, som i en så ringa mån och så ofullständigt innebär ett framåtskridande i riktnivgen åt religionsfrihet? Har icke vårt sydliga grannrike Danmark redan för nära tjugo år sedan stadgat i sin grundlag, att Pingen kan på grund af sin trosbekännelse beröfvas tillträde till fullt åtnjutande af borgerliga och politiska rättigheterX, utan att vid något enda tillfälle under de offentliga förhandlingar, som der sedermera egt rum, ens en halfdragen anda försports derom, att man haft anledning förtryta detta eller deraf kännt de ringaste oligenheter? Finnes det t. ex. någon rimlig anledning till den inskränkning, som förekommer i det föreligande förslaget, och genom hvilken de, som icke tillhöra den kongl. svenska statskyrkan, skola vara förhindrade från att göra sina kunskaper fruktbringande såsom lärare vid elementarläroverken, i matematik, naturalhistoria, döda och lefvande språk, ritning, gymnastik o. 8 v.? Hvarföre skall icke en Fpfaren svensk man, af mosaisk trosbekännelse, som genom redbarhet och pligttrohet förvärfvat sig den aktning och det anseende, att regeringen skulle vilja utnämna honom till domare, knnna få bekläda en sådan befattning och i hvilken mån handhafves detta embete bättre t. ex. af en ateist, gom. finnes inskrifven i de statskyrkliga rullorna? . Dylika invändningar emot förslaget skulle ha varit fullt berättigade. Emellertid tro vi icke att de borde ha föranledt någon verklig vän af religionsfriheten att rösta emot detsamma. Det är nemligen icke rätt och förnuftigt att förkasta den mindre förbättringen och stå alldeles stilla derföre att man icke genast kan taga hela det steget ut, som förnuft och rättvisa kräfva, Hvad åter angår den formella kritik, som förslaget undergick i första kammaren, så utgick den från en annan synpunkt än toleransens. Man klandrade förslagets bestämmelser, derföre att de undantag, som uppställts i fråga om embetsbefattningars beklädande af personer, som icke tillhöra statskyrkan, icke voro nog talrika; man ville bland annat, för säkerhetens skull, ha stadgadt, att inga andra än medlemmar af statskyrkan finge bli lärare vid folkskollärareseminarier, professorer i kyrkoriött och i orientaliska språk, tjenstemän inom ecklesiastikdepartementet samt landshöfdinr. I afseende på alla dessa undantag torde med skäl kunna anmärkas, att de äro obehöfliga, emedan utnämningsrätten ju ligger i regeringens hand, som har att tillse, att för hvarje särskildt fall den som är ifråga att utnämnas, har de lämpliga egenskaperna för befattningen. Vi tillåta ose citera de ord, hvarmed det danska grundlegsutskottet år 1848 berörde just denna fråga, huruvida vågra undantag skulle uppslällas från den allmänna regeln om fullt åtnjutande af medborgerliga och politiska rättigheter. Väl har man icke förbisettt — heter det i detta betänkande — att vår hela historiska utveckling, enheten i folkets religiösa bekännelse och det deraf påverkade allmänna tänkesättet, åtminstone för ögonblicket skulle göra det rätt naturligt, om vissa embetsbefattningar; som äro af säregen betydelse för folket, förbehölles bekännarne af den kyrka, som-i sjelfva grundlagen betecknas såsom folkets kyrka. Man har dervid närmast tänkt på ministerbefattningar, domareoch aritmansembeten och några hafva menat att undantagen i alla händelser kunde antydas, genom att beteckna de ifrågavarande rättigheterna såsom sådana som vore förenliga med--den ifrågavarande personens trosbekännelse. Men liksom det icke behöfver sägas, att de.embetsbefattningar, som stå i väsentlig förbindelse med statskyrkan endast kunna beklädas af dess bekänpnare, så char utskotteti det hela ansett det olämpligt att i grundlagen upptåga bestämmelser om andra-undantag; i-det man anser, att utvecklingen också i detta hänseende bäst lemnas fri, hvarigenom den allmänna meningen och förhållandenas makt på hvarje tid skola utöfva det inflytande, som kan vara önskligt, och hvarigenom folkets enhet i religiös tro, om den bevaras, också kan antegas få den betydelse, som kan tillkomma densamma.? Vi böra tillägga, att detta resonement