Aftonbladet – 25 februari 1867, sida 2

MUSIK. Rossinis Stabat Mater. Till så stort antal som kyrkan kunde inrymma hede allmänheten i förgår begagnat tillfället att förnya bekaniskap med denna snillrika tondikt, för hvars återgifvande i dess helhet man onekligen är konserttillställaren mycken tack skyldig. I likhet med de flesta kompositioner af populär natur och rik lyrisk fägring har detta arbete redan flerfaldiga gånger granskats af kritiken, och om vi med beundran erkänna det såsom en af de mest glänsande melodiskatter, som någon ionskald gifvit verlden, men deremot i de festa delar ogilla det säsom kyrkmusik, instämma vi blott i hundrade föregångares enhälliga dom. Beostridag må emellertid icke att bland åtskilliga nummer, för hvilka ett dramatiskt, rent verldsligt, ja till och med verldsligt gladt, ämne snarare lämpat sig än Stabat Maters i allsin enkelhet djupt andliga text, äfven andra finnas, hos hvilka blott Rossinis orättvisaste antagonister kunna sakna en varm och högtstigande religiös själsstämning. Hvarje tolk af det heliga är på sitt sätt en andeskådare, och i hvad han diktar vill man förnimma något at det öfverjordiskt mysteka, som uppenbarat sig för hans ejäls öga, något af den rysning, som fattar besvärjaren, äfven om det är ljusets andar, som han frammanat. Blott i två nummer af den store italienarens andliga dikt iramstår detta för åhöraren, och det är på grund af detta företräde, som den st ra sopranarian Inflammatus? och qvartetten Quando corpus? otvifvelaktigt äro alt anse såsom glanspunkterua deri. De öfriga numren röja, med undantag af altarisn, som icke eger en med de andras jemförlig melodiskönhet, maöstrons lysande gaillekraft; men om man borsåge från den gifna texten och i stället tänkte sig en heli anvan, torde detta beklagligtvis lända de flesta till fördel. I introduktionens och duons — Quis est homo? — innehåll är emellerti, liksom i basrecitativets form och Ass-durs-qvartettens rytm ett visst närmande till den kyrkliga stilen förnimbart. Slutfugan är en hyllving åt bruket, hvarmed Rossini icke tyckes oss hafva synnerligen ökat sin ära. Fru Michaölis underbart sköna röst och storartade konstfärdighet utöfvade på auditoriet den trollmakt, som är dem egen, och som i hennes gripande föredrag af Inflarnmatus? nådde sin kulmen. Tehorarians stora fordringar fylldes med framgång af hr Labatt, på hvars stämmas kraft och behag detta praktstycke gaf ett särdeles glädjande prof. Konsertgifvarens föredrag af bas arian förtjenar likaledes allt erkännande, och recitativet med chör, som nu saknade orkesterns stöd, utmärkte sig för aktningsvärd säkerhet och korrekthet. Mindre lyck ligt var det oändligt svåra ?Quando corpus?, hvars utförande lemnade åhöraren mycke: öfrigt att önska, och föga påminde om åen förträffliga ensemble-sång, som gjorde ass durs-qQvartetten till en särdeles anslående konstojutning. Chören gjorde i allmächet god effekt i det ypperliga musikrummet, och orkestern spelade med dena fina nyansering man hos densamma nästan alltid fin ner sin röll, som den starka och rika instru:menteringen stundom nödgar att blifva den förnämsta.