Aftonbladet – 23 februari 1867, sida 3

nemligen sådana infödde medborgare, hvilka tillhöra annan lära än den s. k. rena evangeliska. Det var på ett hår nära att vi sagt: biskoparnes lära, emedan man något hvar trott sig finna, att den i mycket afviker från den lära, som bland annat förkunnar allas likhet inför Gud och kärleken till nästan. Grundlagsförändringen bifölls utan votering af andra kammaren, och man tog för gifvet att detsamma skulle ske i första. Men man uppsjorde räkningen utan värden eller, rättare, utan värdarne, som voro tre, tre prester, bland dem två biskopar. Värdskapet blef också derefter. Grundlagsförändringen afslogs med 58 röster mot 43. När de tre andlige hållit hvar sin predikan, var det som hade första kammaren ögonblickligen förvandlats till de högvördiges forna sessionssal och som om presteståndets gamla majoritet rest sig ur sin graf i hela sitt medeltidsmörker. Man såg i en handvändning icke mindre än 58 kaftaner, och bimlen sete hvarifrån man i hast fick så många svarta paltor! Deraf naturligtvis den skugga, som uppgått öfver vår första nya riksförsamling. ?Det är numera icke blott en murad vägg som skiljer de begge kamrarna?, yttrade någon med anledning deraf, ?det är ett svalg, kanske omöjligt att öfverstiga.? Om det blott stannade dervid! Men vårt land skall inför de upplysta och fördomsfria folken ytterligare framstå såsom ett intoleransens förlofvade land, måhända endast jemförligt med den jordremsa, som påfvedömet ännu trycker med sin fot. A. Bl.