rättat i muren i sin sängkammare, och sjönk derefter ned på en stol. Om han hade omkommit vid denna räddning... skulle jag åter blifvit ensam... ensam !? mumlade hon med sorgsen röst. 7O, min flicka! min stackars flicka, skall jag aldrig återfinna dig!? Hon slog uti ett !uilt glas bränvin och tömde det i ett enda drag. XVI. Coquillard eller Charbonneau? Coquillard var vid mycket dåligt lynne, då han gick ut från huset d renkan Pacline bodde, och han hade verkligen allt skäl i verlden att icke vara belåten med sin sista kampanj. Mouchettes bestärada afslag på hans försåtliga anbud förtretade honom måhända ännu mera än cet bedröfliga slutet på bans träta och hans strid med la Cigale. Ty han kunde icke undgå at! inom sig erkänna att han haft orätt och burit sig oskickligt åt. Utan att vara säker om resultatet af sitt steg, hade han haft den oförsigtigheten att lofva dem, hvilkas sändebud han var, att söka erhålla gatpojkens medverkan. Då vi säga medverkan, mena vi egentligen medbrottslighet, alldenstund den sak möster Coquillard åtagit sig, var ingenting mindre än hederlig. Mouchette vari sjelfva verket alldeles okunnig om syftemålet med de förslag, som blifvit honom gjorda. Men hans medverkan syntes oundgänglig, och Coquillard var föga lugnad af hans obestämda löfte att infinoa sig på den utsatta mötesplatsen. Under det han med sin näsduk aftorkade blodet, som fortfor att flyta ur hans näsa, mumlade han förbittrad: