Första kammaren ooh toleransfrågan. IL Det är bedröfligt att man ännu hos oss skall. behöfva förorda eller ens tala om tolerans. Så snart det i ett land är fråga om att taga ett eller annat steg uti toleransens intresse, att modifiera ett eller annat intolerant lagstadgande, så vittnar sådant klart derom, att man i det landet saknar verklig samvetsfrihet. Visar det sig då, att de mest moderata förslag om att i en eller annan riktning undanrödja de borgerliga inskränkningar, som utgöra en matt, principlös och osäker efterklang: af forna tiders !vilda, blodiga och konseqventa religions förföljelser, att de mest forsigtiga och tarf liga försök att i detta fall något upphjelpa en med vår tids civilisation i strid stående lagstiitnivg, i stället för att röna framgång, stranda på ett prelatensiskt ?non possumus?, på egoistisk likgiltighet eller formalistisk småsinthet — då är ett sådant förhållande högst beklagligt och egnadt att ådraga det landet en allt annat än hedrande uppmärksamhet. Man kan då ha allt sköl att säga med den danske skalden Baggesen: Gud frie os fra Intolerance; Tolerance er allerede slem nok?. Första kammaren har, genom det första vigtigare beslut som den fattat i en lagstiftningsfråga, beredt nationen en mycket smärtsam öfverraskning. Från alla delar af landet förnimmer man i denna stund uttryck af. förvåning deröfver att denna kammare, af hvars intelligens man hade lofvat sig så mycket, vägrat antaga det från den sista ståndsriksdagen hvilande förslaget till en grundlagsändring, som skulle innebära ett litet steg framåt på religionsfrihetens bana, och man hör mången fosterlandsvän högt uttala sin önskan, att: detta icke måtte vara ett olyckligt omen för kammarens karakter och: blifvande verksamhet. Man kunde fatta, att så länge en representation fanns, inom hvilken presterna bildade en särskild kast, detalltid skulle möta stora svårigheter att söka utplåna den politiska kastskillnad, för hvilken olikheten i religiös trosbekännelse ligger till grund. Men att nu, sedan vi erhållit en verklig fölkrepresentation, ett så billigt förslag till befrämjande af medborgerlig jemnlikhet skulle möta något allvarligt motstånd, det hade näppeligen märga kunnat föreställa sig. Den snart ssagdt enhäiliga mening, som i denna sak uttalades af andra kammaren, vittnar tillräckligt om den allmänna mening, som i detta fall är rådande inom landet. Vi beklaga emellertid icke blott första kammarens beslut, utan äfven det sätt, hvarpå det blifvit: fattadt. Man skulle kunnat vänta, att då meningarne i denna sak inom kammaren voro delade, en glänsande debatt skulle uppstått, att om. reformen der blifvit undanskjuten, detta endast skulle ha skett efter en väldig kamp, i hvilken toleransens och framåtskridandets vänner skulle uppbjudit alla sina krafter. Men nu uppträdde egentligen blott tvåj eller, om man så vill, tre ledamöter af kammaren att: förorda förslaget och bemöta invändningarne emot detsamma Åtskilliga af de kammarens ledamöter, af hvilka man kun-.at vänta sig ett kraftigt nppträdande i religionsfrihetens intresse, voro icke tillstädes; andra, ehuru närvarande, öppnade icke sin mun, utan nöjde sig med att, sedan beslutet en gång blifvit fattadt, reservera sig emot detsamma. Man skulle också kunnat vänta, att några af regeringens ledamöter, åtminstone någon at dem, som äro valda medlemmar af kammaren, skulle uppträdt och förordat ett förslag, hvilket står i så nära.och innerlig öfverensstämmelse med hela andan af den nya författning, som regeringen lyckats genomföra. Men icke ett ljud förspordes från ministerbänkarne. Och hurudana voro väl de skäl emot reformen, hvilka anfördes från den sida, som lyckades att åvägabringa den bedröfliga majoriteten? Ja, vi afhålla oss ifrån att med några epiteter karakterisera denna för kammarens anseende så ledsamma argumentaton; men vi skola i en följande artikel till noggrannt skärskådande upptaga dessa skäl och tillse, haruvida de äro af den natur, Tatt kunna tillfredsställa allvarligt tänkande menniskor, huruvida de vittoa om den högre mognad och intelligens, som skulle tillfyllest rättfärdiga ett beslut, hvarigenom första kammaren uttalar sig snörrätt emot den kammare, som mera. omedelbart representerar folkets tänkeoch föreställningssätt. i vilja för i dag blott ytterligare bemöta den invändningen, att det icke är något skäl att. taga denna sak. så. varmt, då ?den ju i sjelfva! verket är af ringa praktisk vigt?. Det är i sanning något vådligt att betrakta det såsom praktiskt ovigtigt, om rättvisa öfvas, så snart det blott gäller ett mindre antal medborgare. Ville man konseqvent göra gällande den satsen, så skulle lätt måoga af de vigtigaste medborgerliga rättigheter kunna komma i fara, och man skulle då få skörda månsea orättvisor och olyckor. För öfrigt rör sig. specielt denna fråga om tillträde till: vissa sysslor och tjenstebefattningar för sådana svenske män, com icke tillhöra statskyrkan, icke ensamt på teoriernas fält; den berör ganska nära förhandenvarande pråktiska förhållanden, Bland de mosaiske trosbekännare, som finnas i vårt land, är ett icke obetydligt antal unga män, som egnat sig åt vetenskapliga studier och förskaffat sig insigter, genom hvilka de skulle kunna vara landet till gagn såsom lärare eller civila tjenstemän. Man erinrar sig huru för några år sedan det akademiska konsistorium i Upsala uttalade den önskan att vid universitetet såsom docens i arabi