Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 2

Under det alla andra Parisertidningar uttalat sig med de lifligaste loford om vår berömda landsmanninna Christina Nilsson, har teatertidningen I Europe arliste, hvilken — efter hvad temligen allmänt bekant är — till icke ringa del mnehåller betalta puffar, flere gånger uttalat sig mot den firade sångerskan på ett sätt, som står i fullständig strid mot de större tidningarnes uttalanden och den dom, som fällts af den bildade Pariserpubliken, hos hvilken fröken Nilsson är en förklarad gunstling, Ett dylikt utfall mot sångerskan synes ha föranledt en protestskrifvelse från. någon person i Sverge, på hvilken protest en af tidningens redaktörer, hr Lon Garnier, i ett af dess sednaste nummer afgifver följande svar: Jag mottog för sent, för att hinna svara derpå i sednaste nummer af LEurope Artiste, ett anonymt bref, dateradt Stockholm och undertecknadt med initialerna W. F. D. samt en adeflig krona anbringad deröfver. Min aristokratiske korrespondent vill ställa mig till rätta för den ärliga och stränga kritik, jag erkänner det, som jag underkastat hans landsmaninna fröken Christina Nilssons talang. Hans förnämsta argument — såvidt jag kan förstå det, ty det språk han begagnar är ieke mitt — består i att säga, att då de stora tidningarne i Paris icke haft annat än loford för den unga artisten, det är högst förvånande att vi tillåta oss att komma och tala om brister. Hr W. F. D. glömmer, att då den stora pressen vid de första representationerna har nätt och jemnt tid att hastigt vidröra en skådespelerskas förtjenster eller fel, så har den speciella pressen en annan uppgift. Det tillhör den att dag för dag lägga märske till framstegen eller svagheterna, de sjelfkloka försöken eller den plötsligt påkomna modfälldheten. Det tillkommer oss att stödja de svaga, att leda de vilseförda på rätta vägen, att tillrättavisa de starka när de missbruka sin talang för att påtvinga publiken, oftast allt för lydig eller allt för entusiasmerad, deras egen smak i fråga om konst. Ju strängare vi varit mot fröken Nilsson, desto mer betydelse ha vi tillagt henne, ty man anfaller blott den som gör motstånd, man sätter ej styrka upp mot någon annan än den som är stark. En vanlig artist skulle vi ej gjort äran af en så länge fortsatt uppmärksamhet. Min ärade motståndare är isynnerhet förtörnad deröfver, att jag säger att hans skyddsling saknar grace, som utgör hälften af en qvinnas skönhet. Jag känner ej hur man i Stockholm definierar grace, men jag fruktar mycket för att klimatets stränghet har gjort typen stel och likaså definitionen. I Frankrike betyder grace: smidighet i gången, mjukhet i gesten, afrundning iapparitionen, med ett ord detta något af ormtjusning, som vår moder Eva gifvit i arf åt sina rätta döttrar. I Sverge betyder grace kanske den automatiska rörelsen, den feberaktiga gesten, den orörliga blicken, det framstammade ordet. Vi opponera oss ej deremot och vi förklara mycket gerna, att fröken Nilsson är graciös — — i Sverge. Det bör väl tillfredsställa alla riddare af nordstjernan. Det återstår oss blott att tacka hr W. F. D. för alla de älskvärda epiteter och insinuationer han för vår räkning inlagt i sitt sändebref. Det är inte för ro skull man är svensk, adelsman och ridderlig försvarare af artister som stå i ropet. Man känner sitt folk, men man tillåter sig förolämpande ord, under hvilka man ej sätter sitt namn. Vi äro mer artiga än vår motståndare. Visvara på hans bref emedän det kommer från Stockholm, något som furtjenar att beaktas, emedan vi äro öfvertygade om att han lika litet förstår syftningen, som han begripit uttrycken i vår kritik, slutligen också derför att vi hoppas det la question Nilsson numera är uttömd och att vår artikel af den 25 November öfvertygat de allt för ömtåliga landsmännen till la diva på Theåtre Lyrique om vår ärlighet.? Vi skola härtill blott foga den anmärkningen, att det just är den enkla och osökta, från all svulst, hvarje manår och förkonstling fria grace, som Christina Nilsson ådagaläg er, t. ex. i Violettas roll, hvilken tillvunnit henne ett så varmt intresse från den franska allmänhetens sida och att de yppersta franska konstdomare eg at sitt bifall icke blott ät hennes sång, utan hela hennes artistiska apparition.