Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 2

der likväl icke eländet egde rätt att anse sig hemmastadt. Här kunna vi språka mera i fred?, sade la Pacline. ?Som ni behagar. För att tjena dem finner jag mig väl hvar som helst.? Ni är således fortfarande i deras tjenst? Beständigt.? Ni talade nyss om betalning. Ni vet, min gosse, att man icke kan betala mig hvarken med guld eller småmynt.? Om man är er något skyldig, ken ni vara säker om att få belaldt, lika godt huru. Det är deras sak, och de bryta aldrig sitt ord.? Min dotter!? tänkte modren, och fortfor derefter högt: räknar derpå. Tala. Hvad vilja de mig?? Har ni alla edra förmögenheter? ? Hvad menar ni? Jag frågar er, om ni icke, innan ni kom hem, stannade fem minuter för länge hos Paul Niquet?? Jag dricker endast då jag är ledsen, och dessutom frukta icke, jag förstår alltid tillräckligt. Det är detsamma, jag tycker mer om att språka vid er på fastande mage. Den olyckliga qvinnan hade kommit derhän att anse sitt rusiga tillstånd endast säsom ett slags nödvändig regim för sin kropp och sin själ. Hvarje gång man gjorde en hänsyftning på denna sorgliga vana, svarede hon med största kallblodighet uten att upptaga det såsom en förolämpning: CSäg ut hvad ni her på hjertat, jag hör er. För öfrigt har ni tur, min vän; om jeg är så utmattad nu, så kommer det sig deraf att jag icke smakat en droppa sedan i går natt. Tala.4 Jag har i uppdrag att säga er vissa saker,..