Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 2

Ni skulle nog hafva ändå, så att def räckte till för två.? För två, ja, det är möjligt ...? La Pacline afbröt sin mening, förde han. den öfver ögonen och återtog derpå med likgiltig ton: öMen låt oss icke tala om dessa obetydligheter, Ni har icke kommit hit för att gifva mig råd?? Nej, mamma, det är en känd sak, att de som gifva råd äro dåliga betalare.? Och ni kommer för att betala mig?? Det kunde hända.? Hvad då?? 7åt h tjenster åt ...? Åt hvem?? Åt dem som ingen ser.? Och som se allt, tillade la Pacline med sänkt röst. Ja. Enkan lade ett finger på munnen såsom uppmaning att iakttaga tystnad, steg upp, gick till dörren och öppnade den, lutade sig öfver trappan för att förvissa sig om attin gen lyssnare fanns i grannskapet, och återvände derpå i rummet. La Cigale sait orörlig och tycktes alldeles icke förvånad öfver alla dessa försigtighetsmått. Enkan vred om nyckeln två slag i låset, sköt ytterligare före en jernrigel, samt kom derpå tillbaka till la Cigale och vidrörde lätt hans arm. Kom?, sade hon till honom, La Cigale steg upp och följde henne. Båda två inträdde i den inre kammaren, Som man vet funnos der la Paclines och hennes fostersons sängar. Öfver enkuns säng hängde en lörgyild ram, som omwgaf ett med svart flor öfverdraget porträtt. . Det var den enda öfverflödsartisel som kunde upptäckas i denna fattiga bostad,