L Å r Å tlan på lika hårda prof och som tvinga att Idet denne med förvridna anletsdrag och att använda Ior att utreda en fraga. hHanslan kan ofta taga miste och sätta passionerna i rörelse lika väl för en orätt som en -lristig sak. Vill man derför vara rätt ä:lig, så söker , man först göra sig reda för, hvilket som är -lrätt eller orätt. I fråga om vivisektionen är detta så mycket mer nödvändigt, som de otvifvelaktigt skulle få sin dom utan ransakning, ifall man direkt vädjar till känslan, Fysiologerna sjelfva betrakta dem såsom ett nödvändigt ondt och säkerligen har hvar och en funnit sin första vivisektion motbjudande Men den som vill öndamålet måste också i detta fall vilja medlet, och man vänjer sig så småningom dervid. Dermed är icke Isagdt, att all känsla hvarken förslöas eller: lföiqväfves, derför att hon kufvas och det gifves för öfrigt flera fack som sätta känskufva densamma. Bland dem är kirurgene ett. För honom är det fråga om icke mer och icke mindre än vivisektioner på menniskor. Då man ser en van kirurg med stadig hand och med det största lugn föra knifven i den sjukes blodiga kropp under höga klagorop söker vrida sig undan smärtorna, skulle man vara frestad att anse kirurgen såsom den mest känslolöse och förhärdade barbar i verlden. Och likväl misstager man sig. Afven han har genomgått sin pröfning, äfven han fann den första operationen motbjudande och kanhända till och med svimnade, då han företa fansen såg blod flyta för lancetten. Men an har öfvervunnit detta, han har vunnit herravälde öfver sin känsla och är derför under operationen endast kirurg, som genom sina kunskaper om organernas läge vet hvad som bör göras och som med sin stadiga hand förer knilven dit han vill. Deremellan är han en menniska med verkliga känslor. Hvarför kan icke fysiologen äfven få vara detsamma? Hvarför skall hans arbete benämnas ?skändlighet?, då kirurgens helsas med välsignelser? Men till denna fråga torde vi återkomma framdeles. Skulle vi hysa mer förtroende för en kirurg, som, när patienten började skrika af smärta, släppte knifven och skreke med? Nej vi skulle undanbedja oss hans hjelp och förakta honom på köpet såsom en stackare. Det måste vara måtta i allt och vi måste lägga den Ingna besinningens hand på vår känsla, som lätt vill slå öfver än åt den ena än åt den andra ytterlighet:n. Man kan ofta känna sto,t medlidande med en lifdömd brottsling, då han går att utstå silt straff. Skulle man derför försöka att befria honom? En upprörd folkmassa har mången gång gjort det — och just i samma ögonblick begått de största grymheter, Känslan är ofta en dålig rådgifvare och bör icke ensam få leda våra handlingar. Menniskan är uppenbarligen genom sin högre intelligens uppfordrad att vara naturens vårdare, icke dess förtryckare. Jag delar derföre hr Nordvalls tanke att vi böra så mycket vi det kunna skydda djuren mot allt o-ödigt lidande. Dertill manas vi af många skäl, och icke minst af våra egna intressen, som lyckligtvis nära sammanhänga med hela den lefvande naturens. Men dervid stannar jag och tror, att det icke allenast är menniskans rätt, utan äfven pligt att, när samhällets och mensklighetens intressen fordra det, offra icke allenast djurens utan ock sitt eget lif — och när sådant icke kan undvikas — äfven med smärta. Jag anser således de fysiologiska vivisektionerna vara berättigade såsom ett nödvändigt ondt och skall vid ett kommande tillfälle söka att närmare utveckla skälen derför. Tilldess qvarstår likväl för allmänheten såsom fakta 1:0) en beskyllning mot fysiologerna af den mest grava art i afseende på motivet till deras vivisektioner, hvilka af en bildad man betecknas med namnet ?skändligheter? midt i en arfikel, skrifven med känsla och talung för ett godt och ädelt ändamål, 2:0) såsom en bilaga till denna artikel en den gräsligaste skildring af vivisektionerna sjelfva i en annan, anonym artikel, som för öfrigt är full af personliga angrepp mot mig och 3:0) mitt erkännande å fysiologerna: vägner, att vivisektioren verkligen ingå i våra arbeten. Det vore då i sanning ej att undra på, om denna allmänhet kände sig upprörd af harm mot fysiologerna i allmänhet och mig särskildt, samt af medlidande med de arma djuren. Hvad fysiologerna beträffar, så sammanhänger deras försvar nära med sjelfva sakens och jag kan sålunda lemna detsamma ; till en annan gång. Jag anser mig dock skyldig, att redan nu anföra några ord i afseende på sjelfva vivisektionerna i afsigt att dermed försöka lugna allmänhetens af de båda föregående förfat-,, tarne upprörda känslor. Jag gör detta sål!N mycket hellre, som jag derigenom möjligen sl kan hoppas undslippa att en och en i sen-n der behöfva besvara de många frågor, som 2 ideligen af en e!ler annan anledning göras detta afseende och som i längden äro så li mycket mer tröttande, som de till följd aflja menniskors stora benägenhet att på förhand löma, vanligen framställas under formen af ä en anklagelse. Jag tror mig kunna på goda at runder försäkra, att vivisektionerna icke ! iro på längt när så smärtsamma, som allmänheten nu har skäl att föreställa sig. Hela der process, som genom ett yttre in-pc srepp i våra organer och deras verksamhet v: ippkommer, och hvilken vi uppfatta såsom ta smärta, faller inom fysiologiens forsknings: område. Fysiologien har i någon mån lycfa sats göra sig reda för denna process just gr ;enom experimenter på djur. Djuren kunna ! ti; visserligen icke tala såsom vi, men det gif. )tr res många andra sätt att uttrycka en smärta, ;ch fysiologerna känna i någon mån det eckenspråk, som de vanliga experimentdjuye en för detta ändamål använda. Vi böra jnt åledes något så när i: unna bedöma, huru sv nycken smärta våra experimenter förorsaka na lem. Vi hafva trott oss finna, att fantaien hos djuren liksom hos menniskan i be-pe ydlig grad förstorar smärtan — och attljei etta är skälet hvarför de djur, med hvilka i vanligen Sapgimentera, visa en så märktil ärdigt ringa känslighet för våra vanliga ke perativa ingrepp. Ty om djuren också cke sakna fantasi, så är den dock äfven os de högsta som till experimenter använtet as längt mindre stark och liflig än hosl 83 — och cm vi nu hafva förstånd att hinall WAS MÅ PU ASS LP mA PV rr mA nar FÖR mr em rR