Utvandringen till Amerika. Vi ha från en i Charleston i Förenta Staterna bosatt svensk mottagit följande med begäran om dess införande i tidningen: Herr Redaktör. Uti Aftonbladet, n:r 300 för förl. år, ser jag utdrag af en artikel af svenska konsuln i Newyork tillika med ett bref från Fred. Wallroth till nämnde funktionär. Utan att göra några anmärkningar öfver dessa herrars yttrande, mera än att jag till alla delar bestyrker det sanningsenliga uti deras utsagor, vill jag likväl fåsta uppmärksamheten på hvad slags folk dessa utvandrare, äro. Det är för det mesta af) den klass som vi här kallar (loafers) dagdrifvare och odugliga varelser, hvilka inbilla sig att allt hvad de behöfva kunna de erhålla i Amerika utan att arbeta för detsamma. Det har, under min vistelsetid i detta landa, till min personliga kännedom kommit så många exempel på huru dessa uslingar komma i det eländiga tillstånd hvari de verkligen befinna sig. De flesta af invandrarne landa i Newyork, hvilket är en olycklig sak emedan frestelserna der äro större och flera än på någon annan plats, och om de ha några: få riksdaler eller dollars när de ankomma hit, hvarest de än må landa, så tänka de icke på att skaffa sig någon sysselsättning förrän den sista centen är gången och i de flesta fallen äfven en del af deras klädespersedlar. Då först börja de att förtvifla, och till slut anlita landsmän. hvilka de anse skyldiga att hjelpa dem. — Det kan synas mycket nedslående för dem som möjligen ha bestämt sig att gå öfver till detta land. och det är verkligen så för dem som icke hafva ett handtverk eller kunna arbeta jorden. Jag vill på det högsta och trägnaste afråda en och hvar att lemna sitt fädernesland, om de ej ha lärt ett handtverk eller kunna arbeta jorderr Det är likväl en stor klass (hvilken jag ock tillhördey nemligen kontorister, provisorer, bokhållare, kypare med mera dylikt, som lida mest. isynnerhet när de äro helt och hållet okunniga i det engelska språket, och äfven de, hvilka tro sig mäktiga språket såsom de lärt det hemma, ha likväl mycket att lära när de anlända hit. När jag landade i Newyork för 8! är sedan, var min kassa ganska klen, och jag hade verkligen hård tid att genomgå; men i stället för att, som de flesta göra när de ankomma, besöka spelhus, krogar och dylika ställen, sträfvade jag för mig sjelf i hoppet, och sökte ifrigt förkofra migi språket, i hvilket jag hade temligen god un lerbyggnad innan jag lemnade hemlandet. Hvad jordbrukare och handtverkare angår, så ir jag öfvertygad att intet antal vore för stort att erhålla tjenst uti de södra staterna, och att ati denna stat tusende kunde blifva engagerade, emedan de frigifne slafvarne lemna sina fordna egare i stort antal och söka sin lycka längre söder och sydvest. Det har kommit till min personliga kännedom att flera agenter härifrån varit i Newyork för att engagera jordbruksarbeare för (planters) jordbrukare i denna stat, men alla ha kommit tillbaka utan resultat, och ja; ir förvissad att orsaen härtill är till stor del jalska uppgifter af de tusende af så kallade emå: srantagenter iNewyork, hvilka lefva af de fat iga invandrarne genom att först plundra de godrogna stackarne på det lilla de medföra, och lessutom äro dessa lejda suckers? afiönade af vesterns jordegare, för att förmå invandrarne att vege sig dit i stället för att gå söderut eller sydest. — Här äro ganska få svenskar, af hvilka rästan alla äro uti goda omständigheter, och venskarne ha här alltid varit väl ansedda såsom iation. Hit komma likväl ganska ofta lösdrifare, som ej vilja arbeta, och tillföljd deraf be inna sig uti eländigt tillstånd. I många fall etala vi resan för dem antingen på ångbåt eller ernväg för att blifva af med dem. Det är fanska eget att svenska negeringen här ill konsuler utser män som ej tala svenska språet, och i de flesta fallen tyskar. På många latser der jag passerat, har jag till min stora örvåning funnit konsulsbefattningarne i händerna å personer af denna nation. Aven här är fal. et detsamma. Min afsigt med detta bref är endast att råda lla inzandrare till Amerika att qvarblifva uti e stora sjöstäderna så kort tid som möjligt, och synnerhet uti Newyork, utan genast begifva sig ul det inre af landet, hvarest de, om de önska ch äro villiga, alltid kunna förtjena sitt uppeälle till dess de inhemtat någon kännedom af pråket, seder och bruk. Charleston, S. C. Januari 26, 1867.