Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 2

Ja, hon hoppades! en moders hjerta förlorar. aldrig hoppet. Hon såg beständigt framför sig den lilla blåa blomman, som drog henne till sig, och som flydde undan för henne i det ögonbliex hon trodde sig griga den med handen. nder förevändning att sälja sina varor, men i sjelfva verket i tanke att kunna återfiona det försvunna barnet, vandrade la Pacline genom Paris från morgon till afton. I början giek och kom hon i ett slags feber, utan att fälla modet, utan att sakta sina frukflösa efterspaningar. Men så småningom började tiden, denne obeveklige egoist, som under sin gång lägger sitt oemotståndliga vattenpass på allting häri verlden, utöfva sitt trösteverk. Förtviflans feber saktade sig, försvann och började så omärkligt förvandlas till en likgiltig resignation, närmande sig muhamedanernas tro på ödet. Ehuru modren ingalunda afstod från att återfinna sitt barn, talade hon aldrig derom och aldrig gick namnet Marguerite öfver heones läppar. Lifvet återtog för henne siti enformiga lopp. Dessutom bed stora förändringar timet omkring henne. -Henies gamla vänner och bekantskaper i les Hales hade småningom dragit sig tillbaka den ena efter den andra. Nya försäljerskor hade kommit i stället, och för dem, med hvilka la Paeline icke brydde sig om att knyta bekantskap, var fröken Margotons försvinnande en sak som tillhörde de tvifvelaktiga legendernu3 område, Likgiltigheten efterträdde medlidandet, Man hade helt och hållet glömt namnet Marie-Et:ennette och Marguerite, hvilka fordom voro på allas färgar Man kände nu enäast la Pacline, den kringvandrande grön