Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 2

trängande eom på en katt; hvad nu, mamma lilla?... Kalla mig ieke mamma, din pirfvel, sade la Pacline med dyster stämma, under det hon lindade in sin skyddsling i sitt förkläde. Nå, hvad nu, lilla gumma?... Gumma!.,.. Pacline var icke trettio år!... cGumma lilla ! fortfor dvergen, man hindrar således sina vänner från att slumra 14 Han var ändå knappt fem år! Du får sofva hos mig, i min säng. Var inte rädd. En säng! Hvad är det för något? Och så tycker jag inte om att man lindar in mig så här. Jag har ben, jag villgå,jag. La Pacline betraktade det besynnerliga barn, som hon höll i sina armar, och då hon såg gossens beslutsamma min, satte hon ned honom på marken och frågade hovom med sin mildaste 1öst: tHvad heter dw, pys?st Vet iate. : Känner du dina föräldrar? cHvad skulle jag med dem till. tHvar bor du? I Paris, på en bög af grönsaker och rutten frukt. Hvarifrån kommer du? Från landet, Man slog mig der. Det fick jag nog utaf. Hvem slog dig? Din pappa? Hvem är det, mia pappa? Jag vaktade gässen... Det var gässenas egare som slog mig.4 Vill du att jag skall följa dig tillbaka till boaom ?2 Nej!4 skrek barnet; släpp mig. Jag har sprungit derifrån, och det skedde inte för alt vända om an och få stryk. Släp; mig, gumma, säger jag... Men jag skall