Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 1

4 TTT TRA NT GRR BRANT Tre STOCEHOLM deax 19 Febr. Det lifliga intresse, hvarmed man nu såsom alltid emotsett kejsar Napoleons trontal, har endast i ringa mån blifvit tillfredsstäldt. Man har icke erhållit några nya särdeles vigtiga upplysningar med afseende på Frankrikes ställning till de stora förändringarne i Tyskland eller till den orientaliska frågan och man får nu hoppasatt den ?gula boken? i dessa hänseenden skall gifva någon bättre ledning. Kejsarens uttalanden rörande de inre reformer, som blifvit bebådade genom det kejserliga brefvet af den 19 Januari, äro icke heller synnerligt egnade att ställa kejsarens planer och mening i detta hänseende uti en klarare dager. Med afseende på de senaste händelserna åberopar kejsaren ännu en gång sina sympatier för de sönderstyckade nationaliteternas samlande till större evheter och framhåller, med åberopande af sin farbroders yttranden på S:t Helena, ett dylikt program såsom efterhand ledande till en stor europeisk konfederation. Man kan häraf lätt fatta detintresse, hvarmed kejsar Napoleon alltid omfattat de skandinaviska sträfvandena, liksom Napoleon I mer än en gång med ifver framhöll vigten af de skandinaviska folkens nära anslutning till hvarandra, såsom då han t. ex. 1810 yttrade till svenska sändebudet i Paris, baron Lagerheim: Den ryska kolossen hotar att krossa eder. På ena sidan ser jag den vid Östersjöns stränder; på den andra bliekar den begärligt på Donau. I måsten närma er till Danmark. Det finnes intet annat verksamt medel att ingifva Ryssland aktoiog för eder. Derföre bören I glömma all småaktig afundsjuka och allt skall gå väl? Hvad mun framförallt kan se af detta trontal är att kejsaren för närvarande och åtminstone till dess verldsexpositionen är öfverstånden vill, snart sagdt till hvad pris som helst, bevara freden. Derföre talar han i så lena ord om Nordamerikas förhållande till den mexikanska frågan. Derföre förklarar han, att ?Preussen söker undvika allt som kan såra vår nationella ömtålighet? och nämner icke med ett enda ord de förbindelser Preussen åtagit sig i afseende på Nord Slesvig. Man bör emellertid kunna hoppas, att i detta hänseende gömdt icke är glömdt. De sjelfständiga demokratiska tidningarne, Siecle, V Avenir och VOpinion nationale, iakttaga en ganska betecknande tystnad i fråga om detta tal. Le Temps säger sjelf ingenting, men har hittat på den utvägen att låta kejsaren kritisera sig sjelf och har vid sidan af det nu hålloa trontalet ställt det, som hölls förlidet år, för ett dermed beteckna huru tiderna förändras och vi förändras med dem?. La Presse uttalar sig med tillfredsställelse om löftena i afseende på den inre politiken, men är mindre tillfreds med det godkännande, som uttalas öfver händelserna i Tyskland. Den legitimistiska och katolska Gaszette de France yttrar sitt missnöje öfver Preussens och Italieos framgångar, öfver Polens förödelse, öfver borttagandet af Hannover, öfver försvagandet af påfvens verldsliga makt och öfver den lugna likgiltighet, hvarmed kejsaren bedömer händelserna. Journal des Debats inskränker sig till följande detaljanmärkningar: Dagens händelse är det tal, som hölls af kejsaren vid lagstiftande sessionens öppnande. Vi skatta oss lyckliga att till en början kunna konstatera detta dokuments fredliga syftning. Om en ombildning af armn är nödvändig, är det endast derfor, att Frankrike vill vara aktadt och bör ställa sina stridskrafter på jemlik fot med de öfriga europeiska makternas. Lagstiftande kören skall ha att taga dessa omständigheter i betraktande, när den nya lagen om armen underkastas dess diskussion. Våra förhällanden till grannstaterna äro för öfrigt förträffliga; och hvad Preussens förstoring beträffar, har man icke skäl att oroa sig deröfver; denna förstoring låg i sakens natur; Napoleon I hade förutsett den, och han trodde, att i framtiden ingen annan jempnvigt vore möjlig i E.ropa än den, som skulle uppstå genom sammanfogning och konfederering af folk af samma race. Trontalet anser således ingen farhåga böra hysas för fredens bibehållande. Inom landet är stunden kommen att gifva mera utveckling åt de allmänna frihet rna. Trontalet omnämner dekretet af den 19 Januari, och vi finna med nöje, att det icke framställer de i detta dekret förekommande eftergifterna såsom den yttersta gränsen, vid hvilken man bör stanna, och såsom byggnadens definitiva krönande. Framtiden står öppen för nya förhoppningar, och man kan ur denna synpunkt i detta ställe i trontalet finna ett framsteg utöfver motiverna fill Jannaridekretet. Låtom oss ett ögonblick återvända till den yttre frågan, för att påpeka det stycke, som tillkännager, att stormakterna rådgöra om att i Orienten åstadkomma en ställning, som är egnad att tillfredsställa de kristna befolkningarnes rätmitipa önskningar, på samma gång den bibehåller sultanens rättigheter. Det är nästan detsamma, som Englands drottning yttrade vid parlamentets öppnande. Beträffande den romerska frågan finna vi, att om påfvens verldsliga makt skulle hotas ?af demagogiska sammansvärjningar?, skulle Europa icke låta en händelse tima, ?hvilken komme att medföra så stor oro i den katolska verlden?. Denna förklaring har väckt lifligt bifall, ehuru den är temligen sväfvande, och tyckes i sådant SM Sr