Aftonbladet – 15 februari 1867, sida 3

Några ord i skogsfrågan, Till Redaktionen af Aftondladet! Vid alla landtbruksmöten under sednare åren har man ständigt funnit på föredragningslistan den frågan: Hvilka åtgärder böra vidtagas, för att förekomma den allmänt rådande misshushållningen med skogen? Alla tyckas vara ense deruti, att, om skogssköflingen kommer att lika ohejdadt fortfarahädanefter. som hittills, Sverge snart skall blifva ett skoglöst. land och komma att likna ett Island; Grekland, Kalabrien, ja komma att se ut som Rysdands stepper, eller, för att icke behöfva gå så långt efter jemförelser, som Svältorna i Westergötland. Detta ärju en hemsk syn man har i perspektiv — men dock: hvad gör man väl för att förekomma detta? Man resonerar, man disputerar, man håller djupsinniga tal, man skrifver venskaplige af. handlingar, allt i och om skogshushållningen, mer och mindre populära, kort sagdt: man äflas visst att i tal och skrift sprida upplysning om skogssköflingens förderfliga följder. Men hvartill har väl allt detta tjenat, I herrar skriftlärde? Står icke allt på samma punkt som förut? Har en bättre hushållning med skogen förmärkts? Har allmogen, hvilken, som bekant är, innehar största delen af vår jord och våra skogar, lärt sig att med urskilning afverka sin skog just der, som den bäst behöfde att afverkas? Harsamma allmoge inhemtat något begrepp om, hvad som menas med en hjelpgallring?, eller har den i allmänhet med stöd af hittills. utgifna skrifter lärt sig huru och när en hjelpgallring bör företagas? Vi svara härtill nej! Dessa böcker och skrifter komma icke i händerna på allmogen, man köper dem icke. Den bildade jordbrukaren följer nog med sin tid och förser sig med hvad som i den vägen utgifves. Äfven om allmogen komme i besittning af en bok, som afhandlade skogens vård och skötsel, så begriper den san nerligen icke huru tillämpningen skall göras på hans hemman, äfven om han ger sig tid att perm från perm genomläsa dessa digra och vetenskapliga afhandlingar. Det är icke heller möjligt att kunna skrifva en afhandling i skogshushållningen, som kan tillämpas på alla ställen, ty förhållandena äro alltför olika inom olika provinsen, ja till och med på hvarje särskildt emman. På ett ställe kan jag hafva min skog särskildt inhägnad och indelad till frakt ning, samt behöfver aldrig anlita densamma till bete; på ett annat. ställe är skogsmarken den enda betesmark, som finnes till hemmanet ). Huru olika måste icke afverkningen beårifvas på sådana ställen? Somliga författare hafva velat påstå, att betning är det största förderf för barrskogens återväxt. Ja möjligtvis på slättlandet, men alldeles icke uti skogstrakter, undantagandes likväl sådana orter, der man håller getter. De som sådant påstå prata i fåvitsko och döma icke efter erfarenheten. Andra i påyrka, att hvar och en skogsegare skulle förpligtas att återplantera lika stor areal, som han årligen afverkar. Alldeles obehöfligt, åtminstone å skogstrakter. Afverkar jag min skog i rätt väderstreck samt lemnar erforderliga fröträd, så skall jag inom några år finna att marken är alldeles öfversållad af plantor, de der alldeles icke lida men af nötkreaturens betning. Men huru ser det nu i verkligheten ut i våra skogar? Som förödelsens styggelse. Vi vilja nu icke fästa oss vid de stora partier af vindfällen, som på vissa orter få ruttna ner iskogarne, utan att man ens vårdar sig om att vara derpå. Detta är och förblir en oförlåtlig likgiltighet hos husbonden, som icke tillhåller sina underhafvande att företrädesvis använda sådant till: bränsle ; utan vi vilja fästa oss vid den skog, som ännu står på rot och växer. Huru skötes densamma? Jo, man hugger ned den utan urskilning, man afverkar densamma just der den borde stå och fredar den på sådana ställen, der markens och jordmånens beskaffenhet är sådan; att der aldrig i tiden blir någon mogen eller till pyggnads: virke duglig skog. -Detta allt till följd af okunnighet. Genom ett sådant tanklöst och oriktigt förfarande hafva våra skogar redan tagit en stor skada, och den skog, som finnes qvar, är af den mest olika beskaffenhet, stort och smått om hvartannat. Här ser man en skogsdunge med vacker och reslig skog i jemnt men alltför tätt slutet bestånd, hvilken borde hjelpgallras; der ser man en annan dylik, som totalt nerhugges för att förvandlas till eprope Att lemna fröttärd är icke så noga med. Nu behöfver man virke till alla sina dels behöfliga, dels obehöfliga gärdesgårdar. Man tillgriper då oftast den vackraste ungskogen, der till hvarje stafver hugges ett träd och till hvarje trola trola gärdsel) likaledes ett träd, istället för att ärdsle borde huggas af sådan grof skog, att det kunde utklyfvas 6 å 8 gånger vr stockändan. Husbonden tycker ofta att det är alltför besvärligt och mödosamt till att i snön pulsa af för att visa sitt folk hvar och huru hygget bör verkställas, utan öfverlemnar detta åt deras eget godtfinnande. Följden blir också oftast den, att hygg et göres alldeles oriktigt, och mången efterträle har bittert fått erfara följderna af en företrädares tanklösa beteende vid skogsafverkningen. Visserligen finnas egendomar, der skogen på ett rationelt sätt vårdas, det måste vi erkänna men der har också skogsbetjeningen på stället vi rit närvarande och lemnat Hngervising; Nuinvänder man: hvarföre kan icke allmogen, lika väl som den större egendomsegaren, begagna sig af den hjelp, som skogsbetjeningen är skyldig att, mot billig afgift lemna? Visvara: allmögens skogar äro i allmänhet icke så stora, att de kunna indelas i trakthuggning, och för resten kostar sådant biträde af skogsbetjening pengar. Sålänge ) Och sådant är förhållandet på de flesta bondhemman åtminstone inom Småland. Månne icke förhållandet är sådant äfven annorstädes?