Aftonbladet – 15 februari 1867, sida 3

(Insändt.) Om tillsättandet af lärareplatser vid elementarläroverken. En insändare har i Aftonbladet för den 7 Februari med skäl fästat uppmärksamheten på vigten af förändring i lagen rörande tjenstemännens tillsättning vid våra elementarläroverk. Frågan är för våra elementarskolor en lifsfråga, ty så länge mannamån och sidoinflytanden göra sig gällande, kan en duglig och för sitt kall lifvad embetsmannakår icke skapas. För att ge tillfälle till frågans bedömande från mer än en synpunkt och för att leda den fritt från skråfördomar tänkande dllmänhelen in på bedömandet af en fråga, som visserligen i hög grad intresserar densamma, men hvarom man i allmänhet icke finner en mot detta intresse svarande kännedom om förhållandena, må det tillätas yttra några ord. Profven för lärareplatser vid våra skolor synas vara en qvarlefva trån de första tider då några akademiska studier lika litet voro för en sådan anställning behöflige som för den samtidigt bögre aktsde presterliga tjensten. Att kapitlets? bedömanden af såväl kunskaper som undervisningsförmåga hos. en aspirant till tjensten voro den tiden nödiga är ganska klart och kunde med så mycket större skäl anses för dåvarande förhållanden tillfredsställande, som ömdömet om undervisningsskickligheten hos den sökande väl grundade sig hufvudsakligen på kännelom om dess föregående tjenstgöring, den nuförtiden näst de per onliga yckena enda meriten för befordran. Ty att till lärargplatser skulle hafva befordrats sådana, som hvarken hade idkat akademiska studier eller genom tjenstgöring visat sig sin uppgift vuxne, kan väl knapt förmodas. Sammanställer man deremot nutidens fordringar å de sökande med kspitlens skyldighet att afgifva betyg öfver den sökandes kunskaper och undervisningsskicklighet möta flera oegentligheter än man i allmänhet torde förmoda. Beträffande först kunskaperna, så har den kompetente sökanden aflagt prof derpå inför kompetent auktoritet vid akademien. För ej länge sedan aflade filosofie kandidaten för promotion en ed, såsom Vitalis säger ljuf att svära, ljufvare ändå att hälla, den ed. att aldrig mera ta examen. Huru en sådan ed kunde hållas af d n, som egnade sig åt skolbanan, är svårt att inse. Den är nu afskaffad, men lyxen i att aflägga prof