strun hade med möda öfvervunnit förlusten af sin man; men modren motstod icke förlusten af sitt barn. Hon blef ett rof för en brinnande feber och transporterades till sjukhuset. Der sväfvade hon bela fer månader mellan lif och död. Slutligen segrade dock hennes ungdom och hennes goda kroppskonstitution. Den sjuka började tillfriskna, men det gick mycket långsamt. Då hon kom ut från hospitalet, der alla, — läkare, sjuksköterskor, och barmhertiga systrar — hade täflat att visa henne omsorg och sympati, kunde icke hennes bästa vänner känna igen hen e. 4 Marie-Etiennette Paclin hade kommit in på hospitalet vid tjugufyra års ålder; hon utgick derifrån tjugu år äldre och med grånadt hår. — Olyckan kommer aldrig ensam, säger ordspråket. Då la Pacline åter befann sig ute på den stora stadens gator, var hon heltoch hållet ruinerad. Hennes sjarpenningar hade knappt räckt till att liqvidera hennes handel, att betala hennes skulder och hennes hyra. Men hvad brydde hon sig derom: hon hade icke längre någon bredvi! sig, för hvars skull hon fruktade eländet. Och föröfrigt äro les Halles matronor medlidsamma mot den oförtjenta olyckan. De tkulle icke låta henne dö af hunger. Henres gamla vänner och kamrater gjorde i sjelfva verket ett sammanskott åt henne. Genom deras hjelp såg sig enkan Pecline — från och med denna deg kallade man henne icke längre Marie Etiennette! —i stånd att åter börja sin handel. 5 Hon började arbeta med ett slags raseri. Men i hvilken afsigt, då hon framgent efåe ensam? (Farts, följer )