falska allarm. Ea och annan sökte göra troligt att detta plötsliga försvinnande endast berodde på ett skälmstycke af barnet. Den era sade till den olyckliga modren: Var inte så orolig. Margoton leker kurra gömma.? r En annan sökte trösta henne med orden: Jag skall återföra henne till er, men ni måste aga henne... för första gången, den lilla prinsessan.? Och Marie-BEtiennette svarade blek, för störd och med truten röst: Ja, jag skall aga henne... men gif mig henne åter... gif mig henne tillbaka.? Men tiden förgick. Köparne aflägsnade sig. Les Halles, nyss förut så lifligt, blef åter tyst och stilla; de förbryllade fruarne våsade endast tala med låg röst omkring dennv arma qvinna, som icke ville tro på sin olycka Dagen i mot sitt slut. Marknaden stängdes. Margueritv ve. 1cks jerkommen. Hon skulle icke mera k t:ll ska! Icke ett spår! intet hopp!... PMin Gud, min Gud!? mumlade tid efter annan den stackars Marie Etiennette. ?Man har tagit henne if:ån mig!... Heliga jungfru! oif mig henne åter!? Och hon började ropa på sin dotter med en röst som kunnat uppväcka döda. Men ingen svarade. Marguerite var förwrad för henne. Marie-Etiennettes grannar och grannqvinnor anmälde saken hos poliskommissarien. Men icke heller detta medförde något resultat. Man fann intet enda spår. Trote de noggrannaste efterspaningar er. hölls ingen upplysning om detta mystiska försvinnande, som fortfor att vara etl: nlösligt problem. : J Detta sista slag krossade la Pacline. Hu