att undgå döden än att hänga sig, her lifvet beständigt varit en lång följd af sorg och elände. Glädj v är så kort och lyckan är så sällsynt! La Pacline hade ingen ring att kasta i Seinen; hon fruktade icke döden, hon darrade icke för något annat än sin afgudade dotter. Och det var i denna dotters person som hennes olycksöde drabbade henne. Margnerite följde hvarje mo:gon med sin moder till les Halle; man hade upplåtit en af de bästa platserna åt henne. La Pacline hade gina särekilda kunder, som hon tillvunnit sig genom sitt städade sätt och sitt melankoliska utseeade, com nildade en skarp motsats till Marguerites lifliga och smeksamma väsende. Och likväl gjorde ingen enda af hennes yrkessystrar, hennes grannar, nägon anmärkning derpå, ehuru de eljest äro kända för sin talförhet och sin afundsjuka. Tvärtom tycktes hvar och en af de hederliga qvinnorna glädja eig åt den faderlösas framgåog och enkans goda sffärer. Man benöfde blott se buru artigt fröken Margoton nottog kunderra från höjden af den stol ler hon placerades vid ankomsten. En morgon — det var försa fredagen i Mars månad — framemot klockan sju, just handelns lifligaste timma, då la Pacline 1yss bortspolat detsista afskrädet efter sina varor, hörde hon icke längre barnet skratta ch sjunga bredvid sig. Hon kastade derör en hastig blick på hennes plats och fann len tom. Just denna rr orgon hade hon, med anleding af det stora tilloppet af köpare och len ovanliga träng eln, särskildt villsagt baret att icke röra sig från stolen. Marguerite !? ropade hon.