närmast förtrogna och berättade henne all de mionen och all-den sakna : hon gömd i sitt hjerta. Marguerit svarade derpå genom :it sl sina små armar om hennes hals ov som nade för det mesta i hennes famn, sakt: vaggad till sömn med någon af dessa barns liga såvger, som mödrar sjunga så gerna Hvilken älsklig och naturlig lättrogenhet so.n Gud nedlögger i hvarje qvinna själ La Pacline, som blifvit så grymt pröfvac för sin egen räkning, såg ingentiog anna än lycka för sin dotters framtid. För hen neg räknivg byggde hon redan de ståtli. ast luftslott och såg, trots dagliga ledsamhete och otgångar, hela lifvet i rosenfärg si snart hennes bedröfvade blickar föllo pi den blonda engelns rosiga ansigte. Det var den unga modrens lyckligaste tid Hon började nästan tro, att hennes mar icke fört med sig hela hennes andelaf lycke här i verlden. Ehuru alltid trogen hans minne, öfverraskade hon sig emellanåt mec att icke alltför mycket sakna det förflutna. Kammarens tomte, glädjen i hennes fattige boning, hade nyss fyllt sitt femte år. Mar uerite blef en liten vigtig person. Hor njelpte modren ihennes han el och mer än n kallade henne redan fröken Margoton, astän hon icke var längre än en arm. Alla menniskor infogo: af det vackra barnet. Affärerna gingo bra; och allt tycktes anyda att modren och dottern en dag skulle lraga sig ifrån handeln med ett hederligt örvärfvadt välstånd. Men ack! ingentiog är sannt och säkert ner än olyckan. Och ända ifrån Polykra es, tyrannen på Samos, som icke förmådde esvärja sitt öde genom utt kasta sin ring hafvet, intill pierrot på markuaden i Saintsaurent, som icke hittade på annat medel