Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 4

11!3, på våren 110. BLANDADE ÄMNEN. Grymt bedragen. En dam i Newyork hade, berättar en amerikansk tidning, förälskat sig i en elegant shawl, som hängde i en manufakturhandlares butikfönster. Hon gick ofta förbi fönstret och motstod frestelsen, men — köttet är svagt? — hon måste gå in för att få veta priset. — Femton hundra dollars, lydde svaret. — Damen menade att 1000 dollars vore nog och försökte öfvertala bodbetjenten att lemna shawlen till detta pris; han var emellertid obeveklig och anmärkte att fruntimrets man ungefär en timme förut förgäfves bjudit samma belopp. Plötsligt tycktes hon få en briljant id6. Hon erlade 500 dollars och bad säljaren låta hennes man få shawlen för de 1000 dollars han bjudit. Den unga frun gick hem i glad förhoppning att snart rå om den präktiga klenoden och hon såg redan i andanom hur väl den skulle kläda henne. Men — det finnes äkta män, gudnås, som ha sina egna vägar. Det blef afton, den längtansfullt väntade shawlen kom icke, det blef middag och srawlen uteblef fortfarande. Detta var för långt tålamodsprof för den unga frun; hon gick till den omtalade butiken för att höra efter om hennes man fått shawlen. Hur förvånad blef hon icke då hon fick höra, att hennes man redan föregående dagen hade betalt och mottagit den! Det gick öfver hennes förstånd, men hon fick tyvärr snart upplysning om sakens rätta sammanhang. På hemvägen, ej lingt från butiken, mötte hon en mera för sin stönhet än för sin dygd bekant qvinna, som paraderide på gatan med den mycket omtalade shawlen på sina skuldror. Halft vanmäktigfaf raseri kom hon hem, men vi drista oss ej att beskrifva den scen, som hu föreföll mellan de äkta makaria. — En sällsam expedition omtalas af Pariser: Figaro. Denna expedition skulle utgå från Paris och deltagarne i densamma begifra sig till Brasilien, till Amazonflodens stränder, der någonstädes ett tempel, upprest till solgudens ära, finnes och der indianerna ärnu i dag lära offra guldsand till offerskänker. Omäliga skatter lära finnas hopade på detta hemlighetsfulla ställe. Brasilianska regeringen lä: sjelf gjort försök att få reda på det ytterst intressanta templet eller ruinerna deraf, men hittils förgäfves. Sedan nu Amazonfloden blifvit förklarad 5ppen för alla nationer, har en hr Franjois Magnin, som redan 1862 letat efter solgudens skatter. men letat förgäfves, föreslagit denna den nya tidens Argonauterfärd. I den skola företrädesvis boulevardernas heroer bli deltagare, heroer son uppoffrat sin förmögenhet till största delen på de parisiska halfgudinnornas altare, och detagandet för resan lär vara mycket lifligt. Så nycket står oomkullrunkeligt fast, enligt hr Mignins påstående, att skatter finnas, det är blot konsten att få reda på dem; att lyfta? dem drde ej bli svårt, menar han. — En mystisk resande. öteborgspostenStockholmskorrespondent beräar: Bland re sande, som nyligen besökt hufwdstaden, har en ådragit sig en viss uppmärksamet på ett ganska kuriöst sätt. Han ankom nd bantåget, lemnade vid bangården sitt bagagiqvitto åt en uppassare från ett af de bästa hellen, satte sig upp i dess ekipage och mottogaf portieren, som genom tecken underrättades atden resande var — döfstuam. Han ledsagades ti ett rum af andra klassen. Han gaf tecken till msbelåtenhet; han ledsagades till ett rum af fölta klassen; han nickade belåtet, men satte tv fingrar i vädret. Han fick genast två rum ochvisade sig nöjd. Hans ressaker uppburos och hn gaf tecken att de skulle uppackas. En dyrbagarderob blef synlig. Han antydde sig vara hugrig. En fin middag serverades. Andra dagenfick han ut, efter att ha intagit en läcker frukos återkom sent och intog en dito middag. Han jade på den upp: hängda teateraffischen, satte pp ett finger och lemnade portieren ett 20-fras-stycke. Naturligtvis fick han en biljett; upssaren ledsagade honom till teatern och hemtachonom punktligt. Derefter intog han en läcker ipå. Så fortsatte han i fem dagar. Den sjet dagen gaf han teeken att reseeffekterna återin skulle inpackas, I pekade på sitt ur, som var rsedt med datovisare, gaf tecken med händer:, som sattes i rö-l. relse, att han ville resa mgonen derpå med bantåget, och blef i allt putligt åtlydd. Den visst icke knappt tilltagna rälingen liqviderades med en 20 not; han fick gra hopskrynklade sedlar tillbaka; han gjorde ( afböjande rörelse, den spabbtänkte uppassaren:oppade dem i sin ficka, den mystiske resenän nickade, och så reste han till bangården, sen han gifvit portieren ett 20-francs-stycke. I bettluckan vid bangården uppvisade han en la, på hvilken stod skrifvet ?Första klass? och 1 svensk 100 rdrssedel. Hans eleganta ressak voro icke försedda med något namn. Var hani excentrisk ggn man? Var han döfstum? et vet ingen här, och det får väl ingen veta ller. — Damernas mikroskopjka hattar. Ett af de sednaste numren af Pun gör sig lustigt öfver de mikroskopiska dimeiner, hvartill damehattar af nyaste modet sanankrympa. Tidningen meddelar ett träsnitt, a framställer en ung äkta man, med förtviflan aålad i sitt ansigte och med alla tio fingrarne fvande i sina vestfickor. Bredvid den unge ta mannen står hans hustru, som med bedröfvamine frågar: Har du tappat bort din klockailskade Henry ?? — Nej bevars, men jag hadeöpt dig en ny hatt och nu är jag intet mennislatt få reda på hvar jag stoppade ned den.? — Marstrands häst. Epar resande besökte för någon tid sedan den a östaden, der de bland annat intogo sin miag. Härunder yttrade den ene af dem till nasserskan: Det skulle vara roligt : få se den ryktbare hästen ni har; — hvar fin den ?? Han är död, blef svar Det hände redan i somras.? Då finns det således im häst mera i Marstrand ?? Nej, det gör det intet,en på Koön ha de i stället fått sig en; menn är inte så stor som den, vi hade i stan.? Ändå en tröst i bedröfsen. — En seglifvad katt. rån Als berättar Hobrö Avis följande: En Ide utsläppte den 29 December på aftonen, dån förfärliga snöstormen började, sin beskedligatt och såg sedan icke till djuret. Vid det intnnde tövädret observerade han eme!lertid etildeles ovanligt hål i en 5—6 alnar hög snödn och då han närmare l undersökte anledningen detta upptäckte han tillicke ringa öfverraskn sin stackars katt, som säledes suttit inne i snöwan 9 far Djuret var nästan stellruset, mgenom att äggas framför spiseln kom det åter! lifs och slapp derföre denna gång att mi:rsin pels. — Räddad af en chon. En dam åkte öfver Waterloobron i Lon för att göra en visit, ) j; då hennes vaen plötsligjelpte och hon föll ur densamma. Hon föll våldsamt med nacken mot gatstenarne, att deingstående trodde att hon slog ihjel sig på let. De blefvo derför mycket öfverraskade, :damen plötsligt reste sig och kastade af sinäder. Hon hade fallit på sin med nöthår stastoppade chignon och undslapp således med:skräckelsen. Hennes man, som säkerligen sit. mindre belåten, då han fick betala räknin för denna onaturliga hufondnrodnad anadasnnast den gången att å peter fr R om Ke