af döttrarne sjöng Kjernlf, oändligt frisk och finkänsligt. Men nog härom nu. Di känner bäst sjelf huru på ea gång natur lig och fin, okonstlad och ren tonen är hvarje bildad dansk familj. Man får var: menn ska och sig sjelf. Der genom att mär och qvinnor ej söka sitt nöje uti ett olikz sätt att underhålla sig, bli de förra ej grofvt och de sednare ej tafatta af pruderi, och intetdera af könen har vant sig att i um gänget med det andra vända ut det inne hållslösasts söt sägende. Från iuiicöd reste jag på släde. Der fagra Esrom Sö var nu föga lockande. Hvar fanes nu bokarnes lummiga löfverk som nästan tycktes släpa i vattnet, då jag var här sist, hvar voro nu näckrosornt, och fågelsåvgen kring stränderna, och du alnshöga gräset på ängarne, och familjen ?fra Byen sedan, som slagit sig ned på sluttningen med matsäck och paragoletter och barn och blomma? — Jag såg en stum och kall snödrifva, intet mer, — Blott en enda sak var sig lik, den höga, blåa ran. den längst bort öfver skogarne. Det ver de fjerran, svenska bergen, det var Kullen längst borta på andra sidan Sundet. ?O, du herrliga sommartid! Hved du är ljuflig — men kort!? sade jag för mig sjelt, der jag gled fram mellan de höga snömassorna. Jag drömde ?i vintern om en vår ännu? och ver lifved af de allra angenä. maste betraktelser, då hastigt i en krökning af vägen en främmande släde kom mig til! mötes. Den uppskottade vägen var smel, mycket smal. Jag höll åt sidan så mycket jag kunde, den mötande likaså. Jag lät den ena meden gå upp på drilvan, ty vi sku!le hafva kört ihop eljest: min artige obekante gjorde samma manöver. Vi voro midt för hvarandra. Änvu sex alnår och ellt har lyckits förträffligt! Men — min vis å vis hade varit allt för artig. Släden stjelpte och ett oformligt bylte af pelsar, fällar m. m. dylikt vältrade ur. Min häst skyggade till. Jag stjelpte äfvenledes och föll som ett nytt bylte ofvanpå det förra,