Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 2

det är, men jag går aldrig dit; det är he ligt för mig.? Det finns ändock ämne till en bra pojke hos dig?, sade keolosses och gaf honom ett lätt slag på kinden. Jag har alltid trott det.? Tusan!? skrek Mouchette, hvars kind hade antagit en lifligare färd under hans fruktansvärde väns ömhetsbevis. ?Litet min dre smekningar, om jag får be, eller också måste jag tala till dig på vederbörligt afstånd.? Hör på, är du i stånd att...? Jag är i stånd till allt, när jag vill.? ?Försök då att vilja en smula, hvad? Du skulle göra mig ett nöje dermed och saken är allvarsam.? ?Gå på du, Nicolas. Hvad är det fråga om? Om din mor, pojke.? ?Hvad säger du?? frågade Mouchette, som genom en grimas sökte dölja en pinsam rörelse, men som genast återhemtade sig, då han märkte att han utgjorde föremål för la Cigales genomträngande och forskande blick. Om din mor, säger jag.? Om mamma Pacline?? ?Nej.? Ah! du vet då? Nåväl, ja, min gubbe?, återtog barnet, som bjöd till att dölja sin smärta under en cynisk mask, det är så. Min mor, min rätta mor, känner jag inte. Jag är ett barn från gatan, jag. En morgon inemot klockan fyra tog den här hederliga Pacline, som då höll till på la Halle, upp mig från en sophög af kål, morötter och lök, der man hade lagt mig temligen mjukt.? Hvem ?? Ja, om du det visste, så skulle du göra mig en tjenst genom att underrätta mig derom. Jag var halfdöd af hunger och köld; jag gret som ett störtregn och skrek som en besatt, fast jag endast var två år gammal. Anamma!? sade la Cigale, ?det finns då tillräckligt hårda hjertan för...7