Aftonbladet – 12 februari 1867, sida 2

sig göra lät bort blodet, som flöt både ur näsa och mun, och knöt derpå ännu en gång hunden åt dem, som tuktat honom så allvsrsamt, men så rättvist. tDet blir väl min tur en gång, mumlade han och aflägsnade sig derifrån, dock icke tillväckligt fort för att icke höra hur gatpojken med sin skärande stämma skrek: Marlbrough, han går i krig Mironton, tonton, mirontaine, Marlbrough, han går i krig, Vet ej när han kommer igen. (Forts. följer.)