Aftonbladet – 12 februari 1867, sida 2

som knappast egde något men skligt uttryck längre. tPoliebinelle och poliskommissarien !4 gapskrattade Mouchette. SOhl! min stackars Coquillard, det der är värdt tio centimer minst. Jag skänker dig dem.4 Jag träffar dig väl en annan gång, vänta... Hos pappa BSignol, klockan sju. Det är öfverenskommet.t Coquillard hade lyckats få fatt på la Cigales ena hand och bet honom så att blodet började rinna Jo, det är just vackert4, sade jätten lugnt, Sjag tänkte just släppa honom. Och utan att tillägga ett ord vidare, släppte han honom — i trappan. Coquillard ramlade tjutande utför de klibbiga trappstegen med hufvudet förut. tHelse så mycket hem!4 ropade pojken efter honom. Coquillard sökte förgäfves att hejda sig, att hålla sig fast; han rullade ända ned til slutet af trappan. Der stannade han slutligen, bedöfvad, mörbultad, halfkrossad. De var skada att källaren inte var öppen!4 sade Mouchetie. CKanaljer! tjufvarl... Jag skall komma ihåg er båda två!4 ropade han åt dem på fem våniogars afstånd. Ahl! skurker, ni ska få betala mig det bär dyrare än vi tror4, tillade han och knöt händerna, skummande af vrede. 3e upp dernere, min hedersvän!4 hördes en lugn och gäckande röst uppifrån trappan; och i detsamma föll knölpåken rakt ned på Coquillards rygg. Coquillard hade fått nog. Han tog upp käppen och linkade ut ur den illa upplysta korridoren, utösande förfärliga hotelser mot Cigale och Mouchette. ; Utkommen på gatan torkade han så godt