Aftonbladet – 12 februari 1867, sida 2

Mot Mouchette lika väl som mot spionerna. Hvad?? röt Coquillard, i det han reste sig upp och rynkade ögonbrynen. ?Hör på, karl, är det meniovgen att...? Hvad att?? . Jag frågar er... med ett rd... hvem ni säger det der åt?? Jag har inte nämnt någon. Den som är våt om näsan, han snyter sig, svarade jät ten med fin mildaste röst och drog sig ett steg tillbaka. Den beundransvärda scenen mellan Jacques och Valere uti den Girige eger beständigt tillämpning. Då jätten 1og ett steg tillbaka, tog motståndaren två steg framåt. Mouchette petade sig i tänderna med ena skängeln af en söndrig sax. Hvar är din mor, barn ?? frågade la Cigale. Ute i sina göromål... den hedersgumman. Jag väntar henne.? Coquillard, hvars mod växte genom la Cigales fromhet och som ville visa sig manhaftig för gossen, tog ännu ett steg framåt, stödde sig mot sin knölpåk och blickade jätten rakt i ögonen. å ,BSäg då, ni, om ni har lust att förarga mig, så lönar det ieke mödan att gå några krokvägar.? Jag? icke det minsta. Jag känner er inte och bryr mig inte om att göra er bekantskap. Låt mig vara i fred, det är allt hvad jag begär.? i ?Det är då inte stora anspråk?, mumlade Mouehette för att gjuta olja på elden. Men?, återtog angriparen, då får man också låta bli att retas och sedan betänka sig som en ankunge.? SQuak! quak!S inföll gossen, härmande ankans läte,