MyYCKEL alvläG BTG MHarnhda praxis, all acn skulle föreskrifva 2 valmän för endast 1000 personer. I. N. G. — ören Utkast och inkast. I. En gammal historia. De finska sägnerna, så rika på skildringar af fiendernas inbrott och landets ödeläggelse teckna likväl år 1714 såsom det fasansfullaste af alla tidskiften, Nästan dagligen timade detta år händelser, alltför gräsliga att vi här skulle vilja omtala dem, och stora sträckor af landet voro helt och hållet värnlöst öfverlemnade åt det ohejdade godtycket och den uppfinningsrika grymheten hos österns vilda horder, skaror, som voro förhärdade genom det långvariga kriget, som icke förstodo ett ord af inbyggarnes rop om nåd, och hvilkas raseri alltmera stegrades, emedan kndet var en ödemark, hvari den nyligen mest välmående nu kneppt kunde erbjuda något åt deras roflystnad för -Jatt mildra deras obarmhertighet. En iskall vinterdag detta år hade några olyckliga varelser samlat sig i en stuga nära den stora vägen från Kaskö till Wasa. Längs kusten sträckte sig förhärjningarne allt högre mot norden; i grannsocknen åt söder rasade de nu som värst, och man visste att de voro i antäganue, Också hade enhvar, som kunde det, redan sök gömma det lilia han egde, och sjelf dragit sig unden i skogen, till träsken eller på holmarne kring Wargö, med det osäkra I hopp att något likväl skulle finnas qvar när han återvände en gång till hemmet. Mor Malla hade emellertid stannat qvar i ein stuga, ty sjelf var hon illa sjuk, sin mor, den nittioåriga, döfva Elsa hade hon också icke kunnat öfverge, ej heller föra med sig om hon flytt, och barnen, en gosse och en flicka, tänkte hon alltid få tid att i sista Istunden lemna ifrån sig. Om den pinsamI ma oron kunnat komma henne att tveka var hennes beslut dock nu stadgadt; ty för ett Ipeer timmar sedan hade stugan färt en akliad och förnäm gäst. Den unga enkegrefvinnan Aurore hade från sitt närbelägna herresäte kommit till henne och anropat hennes gästfrihet. Öfvergifven som denna sköna och förr så mäktiga fru nu var af alla hade hon föredragit att tillbringa dagen och den derpå följande natten hos sitt, Ihemmet trogns, gårdsfolk framför att ensam med en gemmal tjenare i den ödslige herregården afbida olycksstormens utbrott. I Blott honom, den i sin trohet envise, gamle Matthis, hade hon fört med sig. Den redan skymmande dagens bleka ljus visar oss i stugan en sorglig grupp. På sågra balmkärfvar, öfverhöljd ef ett trasigt täcke ligger mor Malla sjelf, blek och aftärd. Hon qvider under en tung, plågsam sömn under det grefvinnan, som tagit plats vid bordet närmare fönstret, söker intala tröst bos den lilla sextonåriga Maria, husmodrens vackra dotter. Midt emot dem står den stackar: Matthis och betraktar dem under tystnad. fs och annan rörelse i den vörkaste delen af kammaren antyder att äfven der finnes en mensklig varelse. Det är Marias mormoder, Elsa, som, okunnig om faran på grund af sin ålderdomsskröpighet, ensam är trygg och obekymrad. Stendöf, som hon är, har hon icke förnumnit de hemska rykten, som ntgöra de öftisas skräck, men som man besparat henne. Utanför piper blåsten och yrsnön samlar sig på rutan. Härden är utan eld. Förekräckelsen är läslig i allas ensigten, utom den sofvandes och den döfvas. Men bidar. Mörkret hade redan sänkt gig ned öfver ien vida snöslätten när dörren till stugan ändtligen slogs upp och en grofväxt gosse hastigt inträdde. Detvar Mallas son, Paado. Han pustade af trötthet. Allas blickar flögo emot honom för att redan i hans drag söka läsa fruktan eller hopp. Men gossen 10: pade blott, kort och betydelsefullt z Malax brinner!X tÄro de redan eå nära så kan My s3e ox komma undan, mumlade modrer. ?J sus, skydde det stackars barnet! Jag stannar helst qvar?, ioklar vi ove kan nästan gled. Så är der bist?, menade Matthis. lu, bytin , sänn ut igen! Dig skuliv ce licke spara, och du kan alitid blifva nyttig 1 något hål en gång. Tag farväl ac mor lin och gå sedan hvart dig lyster.? Då Paavo, Vare sig manad af fruktan ek ler nyfikenhet, verkligen lydt rådet, tillade len gamle tjenaren i det han stampade i golfvet med det träben, Bom några är befriat honom från krigstjensten. i En fattig krympling, som jag, ken väl icke reta de kreaturen.? NL å Du ö!verger öss ieke, Matilis?? atbröt grefvinnean med ett anskti. i; Till svar bockade sig invaliden hett tyst och satte sig ned på golfvet med ryggen stödd mot etugans dörr. När han derifrån betraktade församlingen och fana huru alla ängslades och behöfde tröst, vissie ham intet bättre än att slå upp sin språklåda och :ela om gamla minnen. Aldrig bade har väl haft så toankspridda åhörare, men et: han talade var likväl bättre än en plåg:am tystoad. Och så vackra och underbara voro de öden, han skildrade, att när den långa vinternatten insvept allt i sitt sorgdok en ch annan fråga belönade hans välvilja, och vittoade att sägongång den hotande faran blef förgäten, vid tanken på de många öfverståndna. ! Länge hade den foråne krigsbussen ordat så när han plötsligt spratt till och lade örat not golfvet. Med jättekraft återtog ädgslan sitt välde öfver de värnlösa. Maria kastade sig i modrens famn, Grefvinnan reste sig. Genom blåstens kvinande hörde man på afstånd, men tydligt ett doft buller, likasom kommande ur jorden. Det mnalkades långsamt och tillto småningom i styrka. Snöstormen rasade i täta vindkasi, och likväl zunde intet öra längre bedraga sig. De äro här4, hviskade invaliden med en suck. PVisste jag nu en bön?, ropade grefvin nan. 5å bed den tyst?, afbröt hennes tjens:e, Pty hör är blott mörker och tyetnad som hjelper. Det blef också dödstyst derinne; m?n utanför ökades bulret med hvarje ögonblick. Man koa.sde snart urskilja hästtramp ech knakandet af tunga vagnar. Faran smög sig icke fram — den kom med dånande steg. Rop af spridda röster började förnimmas Årg a of de hllns LG. förstad dot