Aftonbladet – 11 februari 1867, sida 2

jag kasta en droppe vatten på herrns venstra näsborre?... Han hann knappt tala ut, förr än plask! plums! det blef ett förbannadt väsen bredvid oss. Piff! paff! plums! en riktig kanonsalfva! ... Invaliddömen ramlade i vattnet! Millioner droppar stänkte öfver oss, stötte omkull lyktan sopade bort korten och friskade upp oss från hufvud till fötter !? . Det var tusan ! sade Coquillard, ?men å på, det der piggar upp mig. . : kiloche nyser, och jag ropar: Gud hjelp... I två tempo, af med kläderna, inte mer fikonlöf än på din näsa... Vi voro ett par vackra figurer båda två, så der! — Der är det !? Hopp sen! Nu äro vi fromme. Han tar saken från norra, jag från södra polen, och eå klättra vi upp igen på flotten. — Det var tungt... hundra kilos minst, vattnet inberäknadt.? Det var din drunknade? Kanhända. Men vid första ögonkastet var det en Lyon korf, stoppad och bunden, inrullad i ett hästtäcke, hvaraf jag tänker låta herr Humann göra mig en fullständig drägt. Jag knyter upp vårt fynd. Ahl en sådan fin kerre och ett hål i bröstet! Ah! hvilket vackert hål! D tvar någonting att sätta ett grenljus uti! ?Ett mord ?? Eller en förälskad qvinnags hämnd.? Ah! för katten !? Min gubbe!? svarade Mouchette näsvist, jag känner ingen som ej skulle nöja sig med ett dylikt borrhål ...7 Jo visst! Hvar har du ditt skögg?? Det hör just dig till att tala cm skägg, du som ...? (Forts.)