Aftonbladet – 11 februari 1867, sida 1

Hvad lagen har att uträtta i samhället vilja vi kalla rättvisans verk, hvad sederna lägga dertill billighetens, hvad religionen slutligen fulländar kärlekens. Det stationära tänkesättet, i motsats mot det revolutionära, har alltid lagt besynnerlig vigt på begge dessa sednare. Moral och religion äro företrädesvis dess valspråk och för öfrigt det bestående i lagar och inrättningar; skolandes moral och religion tjena dertill, att man med det bestående låter sig nöja, äfven om det ej just inför rättvisans fordrinzsar kan bestå. Tydligen en falsk ställning! Ty rättvisans verk är det första i samhället och blifver det alltmer genom rättens erkända ömsesidighet; det innehar denna plats i moralens och religionens egna ögon; hvarför den sedlighet och gudsfruktan, som ej vill erkänna detta, ej äro af det rätta slaget.? Dessa märkliga ord fälldes för nära ett fjerdedels århundrade tillbaka af värt lands störste tänkare i den första af hans ryktbara tre föreläsningar. Det kunde vara etttacksemt värf att uppvisa, hurusom i många fall fördomar med religionen och moraleu till sakförare lyckats hos oss stäfja ett om än aldrig så försigtigt framåtskriiande till uppnående af rättvisans verk?, huru litet ännu blifvit gjordt för att i vårt fäderneslands lagstiftning häfda den enskilde medborgarens rätt på de många och olika fält, der han ännu icke kommit ti! heders. Vi vilja dock nu inskräcka oss till att betrakta vår lågstiftnings ståndpunk! i a enda fråga, den om främmande trosbekännpares medborgerliga rättigheter, dertill närmast föranledde af det förelag till ändring af 28 R. F., sorm inom kort blir före säl för siksdagens pröfning. Såsom en bland de vigtigaste allmänna medborgerliga rättigheterna uppställer statsrätten med skäl samvelseller religionsfriheten. Denna frihet eger sin grund och sitt berättigande i det hos menniskan såsom en för uftig varelse medfödda behof att sjelf söka bilda sig en öfvertygelse i de för henne vigtigaste frågorna, de religiösa, och inne bär rätt:ghet för henne att, sedan hon på den fria öfvertygelsens väg bildat sig en årigt i dessa frågor, få fritt bekänna och utöfva sin religion samt att icke på grund af denna bekännelse lida någon minskning i sina borgerliga eller politiska rättigheter. Oaktadt samvetsfriheten således måste aases vara af oändlig vigt ej mindre för samhället än iör ven enskilde, har hon dock haft otroliga svirigheter att bekämpa för att blifva erkänd. Denna kamp är ett bland de mörkaste bladen i verldsbistorien. Med pinbänken, bålet, svärdet och stupstocken har man sökt omvända de kättare, hvilka icke velat bekänna sig till den lära, hvilken tiertalet af deras fosterlands innebyggare för tillfället hållit för den rätta, och hvilken lagstiftaren förklarat för den allena saliggörande samt npphöjt till namn. heder och: värdighet ef statens religion. Från religionens vigt i samhället har man slutit och sluter ännu i dag till omöjligheten för staten att i dithörande frågor vara en likgiltig åskådare. Han måste sjelf bekänna en viss religion, hvarsf med nödvändighet skulle följa, att ban icke kan täla andre statsborgare än sådane, som b känna sig till semma religion. Var någosa nog oförsynt att sätta sin religiösa Cfvertygelse, frågan om sin själs salighet högre ån vördnaden för lagarnes förbud attidylika frågor hafva och bekänna en egen öfveriygelse, välan, b;temedlet var enkelt. Lissom man vid boskepssjuka i landet nedslagtar och undanskaffar de kreatur, som deraf angripas, samt stadgar införselförbud för sådana, som komma från pestsmitta le orter, så gjorde man sig af med de andligen pestsmittade samhällsmedlemmarne och stadgade införselförbud för utländske, som voro af den sjuk domen engripne. Att man dervid trampade menniskorätt och . eaniskovärde under fötterna betydde intet, ty det skedde i religionens namn för att göra till ex verklighet den fiktion om en religion för staten, som mean uttänkt Detta är religionsförföljelsernas äldre historia. Virysa öfver de grymheter, som derunder öfvades, men vi kunna icke avnat än erkänna, att man dervid handlade följdriktigt, att medlet var sådant, att ändamålet derigenom kunde vinnas. På sådönt sätt kunde man bafva utsigt att lyckas bilda en här, ihvilken hvarje man i yttre måtto var andligen lika bög, der ingen olikhet stötte ögat till fröjd för den tidens andlige exercisvurmar. Huru det var beskaffadt med manskapets trohet mot fansn, är en annan fråga. et inre andliga lifvet kande man ej, så gerna man ville, nå med lagens paragrafer. Det rätta kan dock endast för en tid undertryckas, tillintetgöras kan det aldrig. Så ock här. Småningom började den åsigt göra sig gällande, att de, som icke bekände sig till statsreligionen, åtminstone; hade så mycket qvar af sina menskliga rättigheter, att fe kunde fordra skydd till person och egendom. Detta ver ej följiriktigt, men det var menskligt. Men bibehöll stadgandena, att alla raedborgare skulle tillhöra statskyrkan, men man medgaf på samma gång bekännare af annan religion att vistas inom riket och för sitt uppehälle bedrifva vissa näringsgrenar. Till heder för vårt fosterland bör erkönnas, att ofördragsamheten i dess lagstiftning aldrig gått lärgre än till denna punkt; men så hafva vi ock i stället så mycket längre blifvit der stående. I vär uti många stycken äpnu gällande kyrkolag af år 1686 heter det: ?Uti vårt koaungarike och dess underliggande länder skola alla bekänna sig endast och aliena till dep kristliga lära och tro, som? ete. Vidare förbjöd man i samma lag ?dem i läroståndet såväl som alle andre, af hvad stånd de äro, häremoi ett upptänka och utsprida några villfaraude meningat?. I strid med dessa bestämmelser s:adges i samma lag: De af enhnan religion än den vi och våre undersåtare bekäsna osa till, som allaredo äro här i riket och dess tillhöriga provinser, eller härefter komma hit in för någon tjenst, enkannerligen krigstjensts skull, eller ock att bär drifva köpenskap, haadel, handiverk eller något annet näringsmedel, måge fuller, så länge de st la och utan förargelse lefva, uti sin religion biifva?. Dylika personer tullätos ock att inom has förrätta sin gudstienst. Ånnu 1772 års regeringsform före. skref, att alia undersåter skulle bekänna sig till statsreligionen, fasiän man stadgat fri religionsutöfning för en del kristne trosbe