Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 3

drig skärm, som hängde trotsigt på venstra örat, bibehöll jemuvigten endast genom ett underverk och kompletterade ett helt som en mälsre icke skulle föraktat. O, elände! O, du förfalskade civilisation! ( hafven plöjt edra outplånliga föror på etta unga ansigtel . I hafven ordentligt undertecknat och mörkt let med edert insegel och eder stämpel, I det ögonblick vi införa dessa båda personligheter på scenen, af hvilka vi redan sänna den ena, gatpojken, är det han som nåller samtalets tråd. Nej, min gubbe?, sade han skakande sitt slonda hår och slängande med benen från röger till venster liksom björnen i Jardin les Plantes, ?du må gerna spänna ut ögoen och vrida upp dina mustsscher, det är om om du bviseläde Fualdes klagovisor.? Då han såg ait den andre stampade med oten i golfvet af vrede, började han med in gäckande röst sjunga en bekant visa. Mannen med knölpåken bet sig i läpparne, å att blodet sprack ut och ref sig i. det rfviga svarta ekägg som prydde hans kinler och haka. Drar du dig tillbaka, pojke?? frågade van i spotsk ton. Jeg? Åhnej, sällan! jag är ej känd för let. Du lemnar således dina vänner i sticket?? ?Bevars, mina vänner! Mycket vackert agdt.? Ja, dina...? Just vackra kamrater! Teck vackert, jag war tillräckligt utaf dem förut och vet bvad le gä för.? Hvad säger du?? fr.gade mannen med örargad min. Jag säger att de der korparne titta för ljupt i glaset; de äro tjufvar allesammans. ..?