Aftonbladet – 9 februari 1867, sida 2

LV Med ett ord, både lärde och olärde sägo sig helt enkelt nödsakade att erkänna sin oförmåga i detia afseende. Gatan de la Calandre började vid gatan la Cit och slutade vid gatan de la Barillerig. Fastän den var trång, smutsig och krokig, var den likväl fordom mycket trafikerads. Den har sett många kungliga intåg, och tack vare dess belägenhet i stadens medelunkt, firades få offentliga ceremonier, utan att den hade sin andel deri. Vid tiden för vår berättelse hade denna gatas välmaktsdegar längesedan försvunnit och endast minnet deraf fortlefdei gamla sagor. Ohjelpligt förfallen, till och med i förstadsbefolkningens :aktning, var den pumera upptagen endast af de lägsta klasserna i samhället. Den tjenade till tillflyktsort för dessa tusende industrier utan namn, för dessa otaliga smyghandlaryrken, hvilkas idkare växa upp på de stora städernas gatstenar och vanställa dem likt obehagliga vårtor. Personer som hyrde ut rum för natten, krögare på s. k, fria mattor slutade alls tid med en förmögenhet, hopskrapad son för son, på det möjligaste oärliga sätt. Hasetn:r 10 vid gatan Calandre, der enligt en mycket gängse tradition den helige Macel, biskop i Paris och borgare i paradiset, föddes under fjerde århundradet, var en urgammal förfallen byggnad, mörk, tvinsjuk, darrande för den minsta vindstöt, hotande att instörta och, om uttrycket är tillåtet, likeom drypande af elände, saint bebodt af ett antal mer eller mindre morganatiska hushåll. Kringvandrande sångare, spåqvinnor,