TORG UVIURUIVRTCR Halunatvras UC UCIHULaD I på annat sätt. Och liksom det vid allt beIfäl är skadligt, att förmannen stundom skymI mes bort af rågon mellanmakt från sina närmaste män och manskapet, så tro vi, att sådant isynnerhet är skadligt vid en folkbeväpning. Ty om männen af pennan få Talltför stort inflytande och glömma att de blott I böra praktiskt ordna sakerna och icke onödigt trassla dem, tröttar man dermed bara ut befälet, borttager en dyrbar tid från de korta öfningarne, sprider missbelåtenhet i leden, uttråkar alla och hotar hela folkförsvaret med undergång. Nej, ju mindre pennfäkteri i mellanhand dess bättre; det är öfversten och hans bataljonschefer, som skola sig emellan råds!å och ensamma sköta truppen; då går allt lättast och bäst. Efter dessa allmänna betraktelser våga vi nu och isynoerhet fästa styrelsens och våra bildade krigemäns uppmärksamhet på tvenne misstag inom vår beväring, dem vi gutar tycka äro rätt vådliga, och hvilka man — af ?högre skäl?, som vi ej mäkta begripa — begått och icke aktat eiter vår önskan rätta. Och då vi härvidlag se hvarken till höger eller till venster, med all aktning anse hvars och ena fjensteställning och de för oss okända skäl, som föranledt åtgär derna, samt då vi ingalunda klagat blott för Gotlands skull, utan anse dessa missteg jemväl kunna blifva af skadligt inflytande för hela riket, då må det tillåtas oss att med vördnad snföra-huru vi uppfattat dessa förhållanden, hvilka ungefär äro af följande beskaffenhet. — Snart efter bevärisgens första början hade man dess krutförråd förysradt i det s. k. kruttor et, eom är ett af är måsnge mja för-varstornen å ringmuren hr Visky sam: beläget några alvar nära Ös . och hvilket säluoda, oaktadt dess ofeutlig tjocke och dubbla murar, lätt kuuds ätlkommenas 8 livdig eld från hafvet, utom det utt detsemma, sisom varande utav åskledure, hvar sinnad hotade stadsboernas lif och reeudom. Ehuru dessa sednare visscriier nibjemt knorrade häröfver, låtsade k ii — af sina högre skäl? — i det s utt ej hora på det örat. Men, iu det var våitle vederbö rande omsider funnit äauu högre skäl hvarför: slutligen dei ;gaste mängden af beväringens krutförrät törflyttades till ett nytt kruthus fem å sex hundrade steg utenför staden i korsbetningen, försedt med brädtak och tegelpannor, hvilande på endast en aln och toll tum höge stepumrar. Men likväl fortfoman ändock i flera år att alltid förvara nägot krut samt ärdigejorda skott i förstnämwnda mor-iorn, utom hvad fom deraf tillfälligtvis behöfdes uti laboratoriet ä artillerigården, också ett af de gamla murtornen, som ligger sydligast i staden, så att denna verkligen och stundom på engång var hotad af vådliga krutupplag på trenne sidor inom, vid sig eller i sitt närmasie grannskap, Men ändtligen, eller för en tjugo år sedan flyttades då allt krut och slutligen alla färdiggjorda skott från kruttornet ut till kruthuset i korsbetningen, sä att derefter blott något litet krot, eler ett par centner, tid tals och för skotigöring förvarades å artilleri gården. Men då blet i stället det nyakrutupplaget i korsbetningen, sedan ännu ett kruthus till der blfvit uppbygdt, så mycket frukiansvärdare i stadens närmaste grannskep, ty der hopades allt mera krut och skoit, slutligen, och för det nävarande, omkring 1200 centner krut! Men Wisbyboarne fingo vänja sig äfven vid detta hot, ty de lugnades något deraf, att dessa ofantliga krutmassor dock ständigt, natt och dag, ordentligen bevakades af en vaktpost från depotkompaniet. Emellertid fruktade stadens invånare naturligtvis alltjemt den vådliga närheten af tvenne så väl fylida krutbus, och man har af erfarenheten ella ekäl till en eådan fcuktan, ty då det 1758 uti Slitehamn kom eld i ett kronofartyg, Jastadt med 1200 centner krut, förstördes husen vid hamnen och både Othem och Boge kyrkor skadades, ehuru på en fjerdedels och en balf mils afstånd. Då vid skottgöring nära utanför Wisby år 1785 af oförsigtighet en enda krutcentner (i en tom trä-lada) antändes, kastades många af manskapet flera hundrade alnar derifrån, förbrändes och krossades, då ock, oaktadt de höga stadsmurarne, nedvräktes inne i staden en mängd taktegel, och man omtalar till och med, att till följd af luftskakningen ett barn stjelptes ur vaggan. Och man vet dessutom alldeles sökert, att då krutmagasinet vid Loudden nära Stockholm sprang i luften 1852, hördes ej blott dånet deraf tvärtöfver Östersjön af flera hundrade personer på Fårö, och man kände tydligen marken dervid darra under fötterna, utan då nedföll ock ett stycke af den så kallade Jungfrun, ena klippa vid Lickershamn på Gotlands nordvestra kust. Och nyligen har explosionen i Helsingfors lärt oss hvilka olyckor kunna åstadkommas genom antändningen af blott några få cent ner krut. Derföre inkom i Februari 1863 förslag till Wisby stadsfullmäktige, att man, för befarade olycksfall af okynne, åskeld, fiendtligt arfall m. m. borde hos militärbefälet anhålla, att till stadens skydd en åskledare måtte anbringas å kruothusen i korsbetningen, samt att i alla häsdelser en skyddsvall snart måtte bli uppkastad mellan staden och de nämnda krutmagasinen?. Detta förslag, som af stadsfullmäktige remitteraaes till magistraten för att ingå till militärbefälhafvaren, påskyndade väl åtminstone äskledarens uppsättande. Men ehuru vederbörande således kände stadsboarnes billiga fruktan för krutförrådens närhet, indrogs med 1864 års början den vaktpost, som vid krutupplaget allisedan beväringens upprättande bevakat detta och stadens säkerhet, förmodligen i följd af högre befallning eller instruktioner, dem vi ej känna. Då iogick stadsfullmäktige åter i April samma är till militärbefäiet och anhöll att den indragna posten vid krutdorkarne med sparaste åter måtte utsättas, och anförde derför bland annat såsom skäl, att ej blott stadens invånare hvar stond botades till lil och egendom genom alltför möjlig antändning ef de afsides och analet larnanda nhavakadoa kririmagasinerna