fentliga börjat tala fäderneslandet, må det tillåtas oss, att äfven från en aflägsen landsort höja en röst för försvarets ordnande och misstagen dervid i ett särskildt rikets landskap, Gotland, hvars beväring, krigsanstalter och hållbarhet mot fiendehand, samt andra ortens allmänna angelägenheter, äro af allra största vigt för fäderneslandet i dess helhet, dess styrka och framtid. — Då vi härom tillåta oss nämna några ord, veta vi ganska väl, att det ingalunda är möjligt för den enskilda välviljan, hvilken, liksom vår, ej understödes af särskilda insigter i krigsväsendet, att kunna nog klart upplysa samt med fulla skäl och utan misstag råda till nyttiga förbättringar i en sak af den ofantliga vigt som Gotlands, och dermed till ganska stor del, hela Sverges försvar. Men likväl hafva vi härom velat yttra några ord, visserligen utan all tanke på ofelbarhet, men hufvudeokligen för att frammana fullständigare yttranden i detta afseende, naturligtvis allrahelst af krigskunnige män; en törväntan, som väl ej må dröja att uppfyllas, då fäderneslandets ställning till endra länder stundom synes alltmera betänklig, och fredslugnet dertill möjligtvis ännu gifver vederbörande god tid. Men må då ej dervid den alldeles missförstådda s. k. ?takten, andan eller kamratskapet? inom krigsståndet hindra dess upplysta medlemmar att för sin ställning? uttala sina tankar om saker, som de allrabäst böra förstå, äfven om dessa skulle blotta de bristande insigterna eller trögheter, oektadt den goda viljan, ! hos myndigheten, äldre vapeubröder eller förmän; utan att dessa krigsbildade män snart i denna vigtiga angelägenbet måttel anföra något mycket bättre än vi mäkta. : Det har sannerligen förvånat oss, att ickel flere af bärens högt ansedda befäl för längesedan och fullt om attande yttrat sig om Gotlands försvar och dess vigt för helal fäderneslandet. Visst är det godt och väl att, såsom t. ex. författaren till ?Nöågra ord, m. m., om Gotlands Nationalförsvar? (Stockholm, Bonnier 1865), blott i korthet framställa dess organisation och historia; men vi kunna ej förstå den skygga försigtigheten att för sin ställning anse det mindre lämpligt att uttala sina åsigter om organisationens förtjenster och brister?; ty det är just detta, som allmänheten önskar få veta. Att derom med särskild kännedom om ort och förhållanden utiala sig, är så mycket nödigare, som sjelfva landtförsvarskomiten på långt när ej nog utförligt yttrat sig om Gotlands försvar. Men må vederbörande komma ihåg, att de nu mer än fordom äro medborgare och icke så uteslutande krigare; ty fäderneslandet och dess trygghet är mycket förmer än det enskilda krigsmannabroderskapet. — Af ofvannämnda skäl och uuder afvaktan på att något bättre härom snart blir framstäldt, kunna vi då endast med största inskränkning yttra oss om Gotlands beväring, samt detta blott i några hufvudsakliga afseenden; och det må derför ursäktas om vi i något afseende taga miste. Sverges försvar hvilar vu isynnerhet på vår förträffliga, men lilla indelta krigsstyrka samt på den betydliga, men ännu alltför litet öf-ade allmänna beväringen, jemte på det, som landet kan vänta af våra nyligen ombildade krigsflottor. Härtill har dock i de sednaste tider kommit skarpskytteväsen det, hvilket, visserligen någonting rätt stort och folkligt rent i sin grundtanke och fastän det kanske hehöfver mänga förbättringar, dock i alla fall tjenar till alt i det qvafva fredslugnet inom alla folkstånd uppehälla hågen för vapeafärd och krigsvärf, en håg, eom städse ligger på djupet af vårt folks lynne. Men detta skarpskytteväsende, af hvilket fosterlandsvännen med skäl hoppes rätt mycket, har, liksom sin föresyn, ock sitt upphof i Gotlands nationalbeväring, som redan 1810 upprättades af den duglige amiral R. Cederström. Detta förträffliga folkförsvar, som framkallades af ryssarnes anfall på ön 1808, kunde blott bildas bland ett folk som gutarne, hvilka genom sin allmänna sjövana och sinn ypperliga folklekar äro i så hög grad fallne för vapenöfningar, och uppehäållas ef så utmärkta män som den raske landshöfdipgen J. Cederström, den nitfulle M. 8. von Hohenhausen, och andre. Detta landtförsvar, eom likvisst redan länge ej tyckes ha samma lifliga stöd i folkviljan som fordom, bör af Sverges bildade krigare på det fullständigaste kännas, på det allvarligaste begrundas och framställas, samt af styrelsen alltmer utveckiss och befästas, enär sådant ej blott är af vigt för Gotland, dess folk och detta lardskaps bevarande, utan ock för den lärdom, som deraf -kan hemtas för ej blott skarpskytteväsendet, utan ock för hela härens utbildning, samt för den vigt denna ö, såsom en utpost mot öster, verkligen eger för hela fäderneslandets trygghet: en upp-1 märksamhet och en vård, som, vi våga tro j; det, Got!and ännu ej fullt vunnit hvarker: från det ena eller andra hållet. — Visserligen har man här på ön sedan länge upprättat beväringen, småningom utvecklat den i många fall och i någon liten mån för bättrat lönerna för det I ögre befälet dervid, nyligen förökat detsamma (hvilket allt kostat riket betydligt), hållit möten och vapenöfningar semt ökat krigsförråden och försvarsreedlen — vi erkänna detta med tacksam het —; men dock är det dessutom mycket, . som kan önskas och väntas, om man vill att öns beväring skall finnas till och vara i det skick, att det aflägset liggande landet i farans stund må kunna bergas och vara en förmur för hela fäderneslandet. Och såsom dervid ännu befintliga allmänna brister tillåta vi oss i korthet antyda följande, t. ex. . att värnepligten på Gotland inträder för tidigt (vid beväringens början redan vid 15 är, och sedermera vid 18 års ålder), hvarigenom beväriogen blir alltför talrik och således för näringarne och bildningen alltför betungande; att öfoingsmötena äro alltför korta samt ske med för små trupper på hvart ställe och att ingen öfning erbjudes manskapet att ligga i läger; och isynnerhet att underbefälet i följd af bristande löner är alltför ombytligt och svagt; att bristen a —Arr — LI An m mV mmH HL TILL III NI oo nm MU te 4 mm a mA mej mt rr mA un 4 pm Ar 4