Aftonbladet – 8 februari 1867, sida 2

Öfverste Martial gjorde en rörelse af dåligt lynne. Förlåt, förlit!? ropade han; ?hur tusan bar ni er nu åt?? På hederligt vis, tänker jag.? Det bestrider jag viest icke, men jag begriper icke draget.? ?Och likväl är det eå enkelt. Se hör... Och den gode doktorn gjorde helt lugnt om sitt drag. Ni bar, minsann, alldeles rätt?, sade Martial Renaud, och stödjande armbågarne på boret som uppbar schackbrädet, satte han eig att begrunda spelet, utan att låna den rivgaste uppmärksamhet åt ett fem el ler sex masker inträdde i rummet. Sedan dessa masker väntat några ögonblick och lyssnat pä de båda spelarnes samtal samt derunder utbytt flera tecken af sviken förväntan, satte de sig ned på en hörnsoffa, i närheten af de båda motståndarne. En af de maske ade vände sig om mot dörren och bortskickare ett halftjog gäster, också maskerade, som hade varit dem följaktige ända till trappan till kiosken, yttrande: Se här är nästet.? Och föglarne?? frågade en af de andre. Utflugna. Det blir uppskjutet till en annan gång.? Behöfva vi stanva qvar?? Nej, eftären är förfelad för den bär gåni en. Den talande inträdde åter i salongen. — Knappt hade de ifrågavarande maskerna aflägsnat sig förrän ätta dominos, hvaraf sju svarta och en blå, åter blefvo synliga i paviljongens grannskap. Under sin promenad kastade de då och då snabba blickar mot salongen, der schackspelarne sutto.