Aftonbladet – 7 februari 1867, sida 2

kan genom ett plötsligt utspridande fram kalla ett utbrott af alia menniskors dåliga passioner. Hvem vet om det ej skall till en förfärande grad föröka den sociala upplösningen? Glädjens icke, mina herrar, jag ser alla lustar vakna till nytt lif! Glädjens icke! Kanske skola nittonde århundradet och dess guldsökare återkalla minnet af det femtonde seklets vilda äfventyrare! tGifve Gud att jag misstoge mig! Gifve Gud att samhället, som står lutadt öfver en afgrund, icke må: fattas af svindel och störta öfverända under inflytandet af denna förhatliga metall, hvilken är orsaken till allt det onda som oroar oss! Hvad oss angår, så skola vi förblifva rena från alla öfverdrifter. Det mål vi uppställt för oss är alltför vackert, att vi skulle förlora det ur sigte ett enda ögonblick. Guldet bör icke vara annat än ett medel, ett verktyg i våra händer, men det bör aldrig för oss utgöra en orsak till glädje eller stolthet. Fortfaren således att handla såsom I hafvea gjort hittills. Rättvisans okända målsmän, de förtrycktes hämnare, de svases dolda försvarar2, fortsätten edert sträfvande utan skrupler, utan ömkliga farhågor. Alla edra handlingar äro mig bekanta, och jag gillar dem i allo. Jag lyckönskar eder. Såsom skickliga och oförskräckta seglare, skolen I icke förtvitia om skeppet ager in vatten, om åskan rullar öfver edra nufvuden. Tron mig. Varen ihärdige; stornen skall gå öfver, åskan skall tystna,läecorna skola tillstoppas och I skolen segrande ngå i den hemn, der äran och friheten ränta eder. I detta ögonblisk framträngde musikens oner, som ett ögonblick varit afbru:na, med örnyad styrka. (Forts.)