Aftonbladet – 6 februari 1867, sida 3

var kär i skönheter som Jängesedan aflidit, och han blef ofta föremål för skämt med avledning häraf. På ena eoir6 hos furstinnan Liewen talade man om att Cousin tyckte om ett vackert fruntimmer m:me X. ?Men hur kan ni påstä?, sade historieskrifvaren Barante, som var närvarande, att Cousin älskar m:me X.? Hon är ju inte död ännu!? Bland döda skönheter, som han svärmade för, var också m:me de Longueville, eom han ej sett, men hvars skrifter han kände. Om någon ville riktigt förarga Cousin behöfde han blott insinuera att m:me de Longueville måtte ha varit mycket mager. Cousin blossade då upp och åtog sig bevisa, med ledniog at den afbildning man egde ar hennes ensigte, att hon varit lite fet, ja till och med alldeles 1 gom fet. Denna Cousins passion för m:me Longueville gjorde honom mycken förtret. Cousin var medlem af franska akademien. Hans elev är Jules Simon som väl torde bli känd efterträdare blavd de odödlige franska akademisterna. De franska tioningarne meddela biografier öfver de den 20 sistl. Januari af kejsaren utnämnda nya marinoch krigsministrarne, amiral Rigeault de Genosilly och marskalk Niel. Den förre deltog bland annat såsom ckef för den eå kallade sjöbrigaden elier flottans btesättvingar detacherade till landstjenst, i Sebastopols belägring och stormning, hvarjemte han sedermera gjorde fälttågen i Kina. Amiralen är född 1807 i Rochefort. Marskalk Niel gjorde sina första studier som ingeniörofficer 1 Afrika, användes sedermera vid Roms belägring och han var den som lemnade stadens nycklar till Helige Fadren, som flytt till Gaeta. År 1854 utoämndes han till chef för de ingeniörirupper, som skickades till Östersjön under befäl af general Baragvay-dHilliers. Han ordnade buuerierna,, som spelade mot Bomarsunds fästning på Åland. Den första rekognosceringen verkstälde Niel den 1 April 1854, den 13:e öppnade det första bråchebatteriet sin eld och den 18 svajade franska flaggan på Bomarsund. Äfven Niel var med vid Sebastopol och det var han som rådde Pelissier att rikta sina ansträngningar mot förstaden Karabeloaia i stället för mot sjelfva Sebastopol. Sedermera utmärkte Niel sig vid Solferino. Hen är född 1802 i Maret. Både han och Rigault äro elever af polytekniska skolan. — Till den 20 Jan. var marskalk Randon krigsminister. Man berättar att han råkat i misshumör öfver att en del af ministrarne stannade qvar och yttrai: ?Alla mina embetsbröder och äfven jag gingo ut ur ministören, men som jag ser voro några af dem försedda med kontramärken.? Den katastrof, som nyligen kostade nära femtio skridskoäkare lifvet i Regents Park i London, är ej uten motstycke 1 den Storbritanniska hufvudstaden. I Januari månad 1760 mistade 72 gentlemen jlifvet under skridskoåkning i Royal Park, och denna sorgliga tilldragelse, säger krönikan som omtalar detta, betraktades allmänt såsom ett förebud till en ännu större olycka. Bekräftelsen derpå ville man finna deri, att få dagar efter olyckan i parken konung Georg II gick ur denna verlden, I London tyckes man genast ha glömt den så nyligen timade olyckshändelsen, ty skridskoåkare strömmade dagen derpå i mängd till Regents-Park, trots myndigheternas alla vidtagna mått och steg att hålla dem derifrån. — Den britiska flegmen förnekade sig icke heller vid ifrågavsraude olyekstillfälle. En skridskoåkare af dem som föll i vattnet, berättar en fransk tidning, böllo sig fast vid iskanten. Han rökte cigarr och ambitionerade atticke släcka den under försöken att sträfva sig upp. Han blossade på cigarren och arbetade, men förgäfves, Då skrek han, att han gaf 50 åt den som räddade honom. Cigarrer bolmade oupphörligt. En mura:e vid camn Noyt hade skaffat sig en stång, han hade hört den blossande gentlemannens anbud, räckte ut stången och mannen var räddad. Kommen i land, elltjemt blossande på cigarren, räknade han upp de utlofvade 50 f åt arbetaren och aflägsnade sig, insvept i ett rökmoln från sin ?Regalia Londres?, En journalistisk skandal, hvarom men i Paris länge och offentligån talat, har nyligen kommit. till utbrott: och första akten är redan utspelad inför handelstribunalet. Det är fråga om tidningen La Natiog, som egdes och utgafs af publicisten Lonce Dupont, hvilken genom en mängd inträffade olyckliga omständigheter tvingades rtt göra konkurs. Vid massans utredning kom det i dagen, ett bemälde Dupont blott var till namnet tidniogens egare och att ryska deoationsrådet Tschitscherin vid ryska legauionen i Paris eller, om man så vill; ryska regeringen var den egentliga egaren.. Denne hade törskjutit penningar icke. för att tega under ermarne franska journalistiken i gllmänhet eller hr L6onge Dupont isynnerhet, utan helt enkelt derför att nämnde hr Duöpont skulle i tidnipgen Nation lan. . upptaga alit som: rörde Polen tan som inskickades från ryska legationen, utan allt söm kunde ligga i ryska politikens intresse, Så står det ordagrannt-i det mellan de begge heriarne upprättade kontraktet, hvilket den 15 Jan. töreteddes inför domstolen. Hr Tschitscherin står nu inne, såsom den verklige egaren för en summa af 175.000 frabes, för hvi!ka Nation häftar i ekuld. Hr Tschitscherin, i sin egenskap af en integrerande del af ryska beskickningen, insvepte sig i ein diplomatiska oantastlighet och lät gepom sin advokat, hr Lachaud, yrka att döomstolen skulle förklara sig inkompetevt. Men domstolen förklarade sig kompetent och fann sig ej föranlåten att på hr Tschitecherin använda fördelen at ett folkrätteligt privilegium. Målet blef således till slutligt afgörande företaget af handelstribunalet. Det frögavarande kontraktet meilan hrr Tschitscherin och Dupont är dateradt den 18 Juni 1863 och deraf finner man bland annat, att den förstnämnde gifvit Dupont 40,000 francs för inköp ef Nation; att tll bestridande at utgifierna vid företaget Dupont tillförsäkrades 10,000 francs i månaden, för hvil-; kas användande Dupont skulle redovisa inför Tschitscherin samt äfven till honom af. lemna ivAytande medel; att Dupont såsom redacleur en chef tillförsäkrades en årlig afa NER RN RR