Aftonbladet – 5 februari 1867, sida 2

nationernas vrede, af den menskliga och allmänna rättvisan. Medeltidens gamla verld, anfallen af Ludvig den elfte, blottad af Richelieu, uppslukad af Ludvig den fjortonde för hans högmods -skull, upplöst af Ludvig den femtonde genom hans laster, brakade och rämlade på alla kanter. Den förfärliga floden steg, högre och-högre, växte oupphörligt; folket höll på att stiga upp till ytan, att flyta ofvanpå, att födas till kunskapens lif, vidröra jorden; Aå fast-fot-och-skepa-detmoderna samhället. Timman nalkades då nationalitetsprincipen skulle göra siz gällande, då läran om den menskliga solidariteten skulle proklameras på oförgängliga grundvalar. Efter oss må syndafloden komma?, yttrade markisinnan Pompadour. Maskinen håller åtminstone ihöp så länge som jag?, upprepade oupphörligt konung Ludvig, den högtälskade, mellan ett hånskratt åt sitt goda franska folk och en smekning åt Cotillon TDI. Och detta lika väl i Versailles palats, der ingen regerade, som i Luciennes paviljobg, hvaröfver han hade utvämnt negero Zamore till guvernör. Fraokrike gick muntert åt fanders?, enligt Voltaires cyniskt sanna uttryck, och Europa följde sjungande efter. Med ångestfull uppmärksamhet hade de fem män, om hvilka vi talat, följt det ondas framsteg. De bade darrat vid åsynen af denna allmänna demoralisation, som hö tade att för alltid uppsluka hela menskligheten under barbarieis tonga svepning. Se der orsaken hvarför dessa jem. män, större än athenarne Harmodins och Aristo giton, än Roms Brutus, än Wilbelm Tell och Melchtal, — ty det var icke ett litet folk utan hela det menskliga samhället kom