Aftonbladet – 5 februari 1867, sida 2

Den osynlige, eller snarare de osynlige, ty det var tre som visste hvad söm skulle hända — blefvo arresterade, en i Strassburg, ,enannan i Dovre och en tredje i Irun. Våra fienders polis-är väl organiserad, menv vår egen är likväl. bättre. Vi betala ieke våra agenter med penningar; vi gifva dem tillfredsställelsen af uppfyllda pligter semträttigheter att änyo egna sig ät en helig. sak Också äro vi väl betjenade. — Hör nu väl på -hvad jag säger: Den förrädare: som spanska regeringen utskickade, det är jag! Ni! ropade presidenten. tJag har ännu icke frågat er till, min herre4, yttrade den svarta dominon högdraget. Men vid denna tydliga, bestämdt afgifna förklaring for en darrning af vrede genom de eemmansvurhes leder. De glömde sin svaghet under de föregående minuterna, och liksom öknens lejon ryter af förtrytelse att ba låtit kufva sig af en menniskas vilja, gjorde de allesammans en rörelse liksom för att störta sig öfver den oförsigtiges; som trötsade dem med sådant lugn. Många händer hade fattatide vapen, som funnos skickligt dolda under vecken af deras vida drägter. Den okände förblef orörlig och lugn. Men presidenten, som lifligt kastat sig framför honom, liksom för att beskydda honom med sin kropp, ropade: uStänna!t — Och vändande sig om till den han försvarade, yttrade han: aNi torde tillåta mig, min herre, att fråsa hvem ni verkligen är?s (Forts, följer )