Aftonbladet – 5 februari 1867, sida 1

STOCKHOLM den 5 Febr. Under sakernas närvarande ställning i . ) Frankrike är det omöjligt för den franska pressen att ge ett uttryck af hvad allmäneten tänker om de senast bebådade reformerna. Den köld, som uppenbarar sigide oafhängiga tidningarne och den förlägenhet som den officiösa pressen icke kan fördöja, äro emellertid ganska betecknande. Direkt vågar intet blad protestera mot våld och förtryck från regeringsmaktens sida, mot det skamliga missbrukandet af orden parlamentarisk frihet och allmän rösträtt o. s. v.; man nödgas att ge en sinnebildlig karakter åt dylika protester. Så har den mest spridda af alla de liberala franska tidningarne — Sidgele — i dessa dagar öppnat en halffrancssubskription till en ärestod öfver Voltaire. Det är klart att den franska medelklassens förnämsta organ härmed icke så mycket afser en hyllning åt filosofen från Ferney, som icke mera en demonstration för parlamentarismen och de konstitutionella ideerna emot ceesarismen och den napoleonska skendemokratien. Ingen af dem som 1 förra århundradet uppträdde för frihet och menniskorätt -har så väldigt skakat på hierarkiens och absolutismens grundpelare som Voltaire; han var den skarpaste och oförskräcktaste sakförare för den konstitutionella principen på en tid, då konungarne af Frankrike voro oinskränkta herrskare, då mätresser styrde landet efter sina nycker, då konungens godtycke bestämde öfver undersåternas lif och död, oå eamvetstvånget kräfde blodiga offer, då bonden ännu behandlades såsom boskap af den adlige godsegaren och då den andliga och fysiska tortyren utbredde skräck Jöfver landet. Han var den aldrig tröttnande kämpen för den upplysning och de menskliga rättigheter, som firade sin triumfi dessa 1789 års principer, hvilka sedermera blifvit så mycket skändade och missbrukade. : Uti församlingen i Bollhuset, uti rådplägningarne inom assemble nationale, hos Mirabeau och Girondisterna verkade Voltaires reformerande inflytelse, då vi deremet i Robespierre, Marat, Håbert,! hos anarkisterna, i skräckp-riodens guillotinsarbete, istatsstrecket af den 18 Brumaire och Bonapartes derpå följande välde kunna steg för steg följa verkningarne af Rousseaus missförstådda läror. Voltaire var kämpe för friheten, Rousseau för jemnlikheten. Den sednares teotier slogo till följa af franska folkets beskaffenhet djupare rötter. Från restaurationsperioden till 1848 syntes kampen för utveckling af friheten stå i främsta rummet och ha öfvervigt öfver jemnlikhetssträfvandet; men detta sednare åstadkom nämnda är en explosion och ett kaos af socialistiska sträfvanden, som helt naturligt ledde till diktaturen. Statekuppen af den 2 December och det andra kejsardömet innebära en jemnlikhetsteoriernas reaktion emot den politiska friheten, våldets mot menniskorättens, Rousseaus dunkla drömmeriers emot Voltaires verldsbefriande anda. Häraf är det klart, hvad Siecle vill, då han öppnar en folksubskription till en minnesstod öfver Voltaire. Absolutisterna och de kierikala ha också mycket riktigt fattat meningen och de ha kastat sig öfver denna plan med ett verkligt berserksraseri. Om den franska pressen är hindrad att direkt uttala sig, så framkomma deremot inom den engelska mycket oförbehållsamma omdömen öfver de at Napoleon bebådade reformerna, Kronan är då omsider verkligen satt på byggningen?, säger sålunda The Saturday Review. Efter så många års förlopp, hvarunder kejsaren betraktat sitt verk och varit tveksam om det skulle kunna tåla vid att sista handen lades dervid, har han nu beslutit att icke stiga ned i grafven förr än bans byggning blifvit fullbordad. Han har utfört bedriften — han har skänkt Frankrike friheten. Det vill säga, han har skänkt Frankrike sä mycken frihet, som det i hans tanke kunde tåla eller behöfva. Nu har det ingenting mer att önska eller hoppas; det har fätt sin byggning, och byggmästaren har prydt den med frihetens krona. Den besynnerliga formen för denna slutliga, fullkomliga, alldeles tillräckliga fribet är följande: Om fem medlemmar af senaten eller lagstiftande kåren äro ense om att framställa en fråga till regeringen, och om de framställa denna fråga skriftligt, skall kammarens prexident underrätta afdelningarna derom, och om två af senatens fem afdelningar eller fyra af lagstiftande kårens nio mena, att frågan får framställas, så skall det ske. Det är alltsammans. Af denna beskaffenhet är kronan, och det är detta mått af frihet, som kejsaren, efter att i femton år ha pröfvat sitt folk, antager att det jemnt upp kan tåla. Mera skulle göra det yrt i bufvudet, så att han skulle bli nödsakad att åter rädda samhället; men han tror dock, att fransmännen icke skola förlora sans och fattning, för det de få tilllåtelse att skriftligen komma fram med en fråga och i godan ro vänta, till dess de fått se om någon vill besvara den, ifall, väl till märkandes, två eller fyra af regeringens anhängare bestående afdelningar förklarat Mt frågan kan tillåtas. Någonting orimligare söker man förgäfves i Frankrikes hela historia. Med adressdiskussionen är det nu förbi. De få utmörkta talare, som öfverlefvat den gamla parlamentariska regeringens stora skeppsbrott och: som nedläto sig att deltaga i det kejserliga parlamentets förhandlingar, voro åtminstone säkra på, att ie en gång om året kunde yttra sig utan ara för sig sjelfva och utan fruktan för att störta regeringen. Men nu är diskussionen örqväfd. Alla den franska nationens reoresententer skola iakttaga en oafbruten