Aftonbladet – 4 februari 1867, sida 2

mot hufvudbyggnadens bullersamma och af ljus strålande gallerier. Utan tvifvel var detta rum en tillflyksort för vissa privilegierade af husets vänner. Festen i hotel Warrens hade just nått sin glanspunkt. Från orkestern framträngde ända bit ljudet af de lifligaste valser, de mest sprittande harmonier. Blommor, parfymer, ljus förvandlade till ett eden denna långa rad af rum, prydda med en beundransvärd rikedom och smak. Hvarföre flydde då dessa sju dominos undan den allmänna glädjen? Hvarför hade de tysta och snabba smugit sig bort mellan dessa två tusen menniskor, som alla sökte nöjet? Hvilket mäktigt skäl tvingade dem art tala med låg och dämpad röst, ehuru de matt sig i skydd för alla nyfikna blickar i denna undangömda paviljong? Hvad fruktade de? I hvarje ögonblick riktades deras ögon maskinmessigt mot den enda dörr, hvarigenom man kunde komma in i rummet der de betunno sig. För ett ögonblick afstannade till och med deras låga samtal helt och hållet. Det bultade på dörren till kiosken. Man hörde dörrvaktaren resa sig, flytta undan soffan som han dragit fram för dörren, öppna denna sednare och emottaga en lösen. Någon inträdde. Dörren stängdes efter den nykomne. De sju maskerna reste sig allesammans vid åsynen af en blå domino, som mot dem utsträckte sin högra hand och visade dem en ring, på hvars sten fanns graveradt huset Warrens vapen med det gamla valspråset: Varia ense, Tout par Vepee. Den blåa dominon var president i den