Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 3

dol:e denna plötsliga rörelse; hon kastade på samma gång en biick omkring sig och upptäckte genast orsaken dertill. ?Mod!? hviskade hon sakta. Mod!? upprepade den unge mannen i samma ton. Grefve Warrens nalkades hertiginnan i sällskap med en man om fyrtiofem eiler femtio år, kort och tjock, med breda axlar, simpelt utseende och rofgiriga drag, belysta af ett pår små gråa och -luga ögon; på hans bröst lyste en hel rad af ordenstecken. Avsigtet, bröstet, magen, benen på den nykomne — allt tillkännagaf den inbilske uppkomlingen, den sjelfförtröstande tinancieren, som skattar sina guläfyllda källare högre än allt annat. Hans onsigte var rödbrusigt, brörtet och magen tillräckligt framstående för att bilda ett gemensamt helt, och hans ben återgåfvo troget formen af ett par illa skurna ekstäl. Z3 Och likväl belsade egsaren fill detta obehag! ga och föga lockaude yttre på damerna med minen af cn eröfrare, på männen som en beskyddare, tänkande för sig sjelf att det skulle vara honom en lätt sak att föl jande morgon se alla dessa män, alla dess qvionor i källrarne till sitt hotell på kn inför hans guldtunnor, tillbedjende hans packor och värdepapper, obligationer och sedelbundtar. Ty denne simple person var den rikaste bavkir i Paris, i Frovkrike, i Europa! Den rikaste, roärk väl detta Fru hertiginna?, sade grefve Warrens, tillåt mig alt för ir presentera herr baron de Kirschmark.? Och han steg undan för den tjocke ban kiren, som klef fram med tyngden och gä kerhetnn af ett vand:ande skepp.