Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 3

af nyfikenhet och väntan. Man kände att här var fråga om något helt annat än en vanlig debut. . Hvar och en insåg att på detta högtidliga prof berodde den unga, blyga och skälfvande fliekans framtid, hen nes artistiska lif. Det gällde att f.lla för itlöjet eller stiga till stjernoraa under ögonen på det artistiska, finansiella och aristokratiska Paris; det var helt enkelt fråga om dif eller död. Mario, som var en fulländad verlisiman, sick det stackars barnet flera steg till möes, bugade sig och yttrade några uppmunrande ord, till: henne. Några ögonblick derefter, då sångerskans tälang vunnit seger öfver debutantens räddsla, uppstämde de tillsammans de första tonerna af daetiten ur Lucie. Det blef en allmän förtjusning. Den jufva, silfverklara rösten, som siödde sig på en ung, kraftfull och välljudande organ, nänförde allas hjertan. Hela salongen reste sig upp. Unga och gamla, koketter och ärbara Ivinnor, amatörer och likgiltiga, domare och parter, artister och dir-ktörer, alla roade på ett underverk. Det var icke längre ;n lysande framgång; det var hänryckning, vansinne, ett verkligt raseri af förtjusning. Nedtryckt af bravoropen, svigtande under vördan af sin triumf, försvann den unga ångerskan under det regn af blommor som sfyersvämmade estraden. Alltsedan Maliorans dagar hade man icke hört något dyikt. Konserten var slutad. Bland skaran af beundrare voro direktöerna för stora och italienska operan samt axon Kirschmark de tre ifrigaste. (Forts,)