Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 3

drausvärda inspiration inlade den store sångerskan en sådan känela, sådan kraf och lif i sin röst, att en darrning genomflög hela salongen. Isynnerhet tog den djupa rörelsen ut sin rätt i den grupp, som bildades af hertiginnan af Verona och hennes skyddsling, hvilken sednare smälte i tårar och tryckte sin beskyddarinnas arm. Ah! madame, madame! hvad det är vackert!? stammade hon djupt upprörd; aldrig har någon sjungit på det sättet. Det kommer mig att glömma allt annat !? eGlöm blott icke, svarade hertiginnan mes ett mildt leende, Sglöm icke, kära barn. att det snart blir er tur.? Oh, jag vågar icke!? ?Lugna er och haf förtroende för er-sjelf. Ni besitter också en stor talang och en yegre röst... och frukta ingenting, ni får god hjelp.. vänta och fatta mod.? Ponchard och madame Damoreau hade nyss dragit sig tillbaka under en åska af applåder. Efter ex qvarts timma, som Listz upptog vid pianot med sina poetiska inspirotioner af fulländadt mästerskop, uppträdde på estraden Laeblache och Ronconi, hvilka just då jemte Mario och Giulia Grisi skördace triumfer på italienska operan, öch sjöngo med vanlig framgång en duo ur Pu ritanerna, hvarefter de åter togo plats bland ibörarne. Trots all den musikaliska njutnig, som redan erbjudits denna utvalda publik; kände hvar och en att någonting ovanligt återstod, att afionens glanspunkt ännu icke kommit. Också, då hertiginnan af Verona reste sig och räckte handen åt sin skyddsling, rvilken darrade likt eti af höstvinden skakadt löf, ssmt ledde henne fram till Merio på estraden, förspordes en allmän rörelse