Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 2

ligade typen af Goethes Charlotte och Mignon. En slädning af hvit tarlatan och några blommor i håret utgjorde hela hennes prydnad, och detta var nog att göra henne till en af balens drottzingar. Biyg och rodaande under den korseld af benndrande blickar som föllo på henne tätt som hagel, syntes hon helt förundrad, helt äpen öfver att befinna sig midt i denna för kenne nya omgifning, Då och då lutade sig hertiginnan intill heune och presenterade för henne än en dansör, än någon af siva bekanta. Men den unga flickan endast skakade på hufvudet och svarade sakta: ?Frukta icke, madame! Mitt beslut är orubbligt. Ingenting kan förmå mig att dra det. Jag skall hålla ut ända till slut.? Bakom hennes stol och följande alla de sinnesrörelser, som gäng på gång kommo hennes tjusande ansigte attrodna eller blekna, stod en ung man, orörlig och varan: Blott någon . ång böjde han sig ned och hviskade i hennes öra några ord, som kommo henne a.t tyst skaka på hufvudet. Det var påtagligt att det, midt under baliret af kommande och gående, under de lrika presentationerna fanns e gemensam tanke, som lifligt sysselsatte dessa tre personer, en tanke som törenade dem alla tre, hertiginnan, den unge mannen och den unga flickan, i en gemensam spänd väntan. På en gång kände hertiginnan, som fattat den unga flickans hand, en rysning genor2 densamma. Hon vände sig åt henne och säg henne darrande, med ett uttryck af förskräckelse i sitt ansigte och blek gom ett stycke Carrara-marmor. Den gamla damen flyttade sig så, att hon