Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 2

salonger, som sträckte sig från Malaquaiskajen till rue Jaceb. I rummen till höger, som voro förbe hållna åt gäster i vanlig baldrägt, samlades ministrar, ambassadörer, litteratörer, generaler och artister. De mest nogräknade damer inom den franska eristokratien hade icke kunnat motstå begäret att taga denna orientaliska lyx ibetraktande. I rummet till venster rådde den uppsluppnaste munterhet. Under glädtiga skrattsalfvor, qvicka infall och den förtroliga ton, som legaliserades genom den venetianska manteln, trängdes der allt hvad Paris egde af snille och talang, af lif och glädje. i Icke en enda svart drägt syntes, icke en enda hvit halsduk ; guld, silfver, semmet, siden, puder, blommor och diamanter blixtrade under en myriad af ljus. Grefve Warrens kom sina gäster att glömma grefve Warrens; han hade öfverträftat sig sjelf. Öfverallt hördes icke annat än utrop af beundran och förtjusning. Feeri! trollpalats! En fest ur Tusen och: en natt! voro de minsta af de ioford som af gästerna slösades på denna den mest lyande fest under hela vintern. Grefve Wearrens befann sig vid insången till rummen på vensira sidan, och mottog der alla kostymerade eller maskerade gäster. I rummen till höger smottog hertiginnan med utsökt behag och ilskvärdhet de damer, som infunno sig i valdrägt. Bredvid hertiginnan af Verona satt en ing, blond flicka, med blåa ögon och fina inletsdrag; det var ett förtjusande barn om lögst sjutton år, som i sin person förverk