Aftonbladet – 31 januari 1867, sida 3

Article Image
ve UJ SIIUGR: ERNER CInsändt.) Ivar Hallströms musik till operetten Hertig Magnus ooh Sjöjungfrun. Ibland den berömde dramaturgen Racines tryckta arbeten finnes äfven ett satiriskt lustspel: ?Les Plaideurs?. Advokaten, som förekommer uti stycket och , hvilken såsom bevisning för sin klients (en hund) oskuld vill hemta sina argumenter ända ifrån Paradisets ogenerade dagar, tillropas af domaren att åtminstone börja efter syndafloden. För min del vill jag gerna underkasta mig en ännu större inskränkning af tidrymden hvarifrån jag ämnar hemta mina motiver, och går endast 50 år tillbaka... Icke -annt, detta är ju temligen modest? Följaktligen, huru såg det ut på den tiden med våra svenska dramatiska kompositioner? Mig veterligen finnas inga produkter af denna art, som qvarlefvat ill nuvarande tid. Är det ej då hedrande för vårt land att se huru efterhand inhemska arbeten af verklig förtjenst komma fram i dagen? Och är ej den ifrågavarande operetten ett verk af både mera uppfinning och renare intentioner än mångfaldiga från Italien, Frankrike och Tyskland inkolporterade? Jag vågar således hoppas, att man skall kunna inse att Sverge numera är berättigadt att inom tonernas verld träda i konkurrens med utlandet. — Nu några anmärsningar. Att på grundvalen af nationelt-musikaliska elementer komponera en tre timmars lång operett blir alltid ett vanskligt förefag och låter svårligen konseqvent utföra sig. Att så är fallet, intygar ju kompositörn sjelf genom den olika riktning han inslår t. ex. ati jägarkören, qvintetten, duetten emellan Anna och hertig Magnus etc. Hufvudvilkoret är likvisst för ett konstverk: en konseqvent karakteristik ! Här några ord omvåtskilliga musikstycken i operetten : :r 3. Munkens aria (B-dur). Början är särdeles väl uttänkt, men frångår den gifna riktningen vid orden: ?Helgonen skall du se7 etc. N:r 4. Lisas visa (D-dur). Pikant och väl afrundad. N:r 6. Brynvolfs romans (E moll). En vacker sång. Att emellertid Jäta cantilenan för en tenorröst börja inom qvinten E H i ostrukna oktaven, är ett alltför lågt läge, då sången skall utföras på en stor teater och med ackompagnement af orkester. N:r 8. Annas romans (G-moll). Fläkten som går genom densamma är romantisk och behaglig. N:r 10. Finale. BSlutkören (C-dur) gör kompositören all heder. N:r 14. Qvintett (Es-dur) är ett i alla hänseenden väl uppstäldt musikstycke, fritt från melankoliska månskensgriller. N:r 16. Brynolfs romans (H-moll) är en helgjuten och täck komposition, men ej riktigt lämplig för den dramatiska situationen. N:r 18. Finale, har med sina många svaga punkter dock äfven åtskilliga vackra. Uti slutet af duetten mellan Anna och hertig Magnus inträder ett allegro (F-moll), der kompositören sammantränger för många ord inom taktrymden. Deuna anmärkning är äfven tillämplig på åtskilliga andra musikstycken, såsom t. ex. n:r 5, nr 8, nr 9, n:r 22 etc. Parlando-formen tillhör egentligen den komiska och endast undantegsvis den romansiska operan. När sångaren möste uti längre perioder med lifligt tempo inom en en a taktindelning utsäga 6—7, ända till 9—10 stafvelser, så sker det alltid mer eller mindre på sjelfva röstklangens bekostnad. N:r 19. Kör (G-dur). Frisktoch bra uttänkt. N:r 22. Duett (G-dur) innehåller flera förtjenstfulla strofer. Jag slutar med att uttala min glädje öfver det myckna vackra, som ifrågavarande operett innehåller. Det saknas ej hr Hallström känsla, men väl kunde det behöfvas något mera kraft. Konceptionen äri många hänseenden bristfällig; men att inom enhetens ram förena mångfaldens rikedom, är ett problem som icke fullständigt löses genom ett förstlingsarbete. Stämföringen är bra, men orkesterns till en del förvånande resurser (jag vill blott en passant påpeka de jusande effekter, hvilka frambringas genom canto fermos sammanbindning med kontrapunktisk-hyperbatiska figurer) torde till ät.killiga delar vara ännu en hemlighet för den annars mycket talangfulle kompositören. De vokala partierna äro i de flesta fall bra behandlade, men dessa ega vissa instrumentaleffekter, hvilka äfven måste stundom framhållas. F;z3 B:d. RAA

31 januari 1867, sida 3

Thumbnail