mar, fingo värmande drycker och lades till sängs. Kjällström var då så utmattad och ansträngd, att blod flöt från öronen såväl som från mun och näsa, och de andra voro i ännu beklagligare tillstånd. Norrmannen hade fått axeln vrickad ur led. Det befanns då, att de voro i Bude, på norra kusten af Cornwall. Efter att der hafva återhemtat sina krafter genom en veckas hvila och god skötsel, bief Kjällström förhjelpt till London, dit han ankom i lördags den 19:de. Han ser ännu mycket medtagen ut och klagar öfver yrsel. Det är ett praktexemplar af en svensk sjöman — ty-tlåten, stilla och allvarlig. Han är hemma i Westervik och gift der. Alla de öfrige ombord på Superior omkomm9. De voro: kapten Lars Nordholm, förste styrman Gustaf Carlsson, andre styrman Frans Hammarberg och timmerman Johan Jonsson, de tre sistnämnde från Westervik, de återstående fyra voro engelsmär och tyskar, hvilka blifvit förhyrde i Cardiff. Liken af dem alla hafva drifvit i land och blifvit hederligen begrafne — allt genom försorg af Lloyds-agenten i Stratton, tätt intill, hr W. Rowe. Folket i trakten kunde knappast tro på möjligheten af deras klättring uppför klippVäggen, och Kjällström säger att han hissnade vid dess åsyn, då han sedan besökte stället, och att od omöjligt skulle vågat att göra det vid dagsljus — och tänk! han gjorde färden två gånger i mörkret, sjelf trött och utmattad, och under gången belastad med en fullvuxen man. Han förtjenar verkligen en utmärkelse, om någon gör det. Hade de stannat vid foten, hade de ovilkorligen blifvit uppslukade af den växande floden.