Aftonbladet – 29 januari 1867, sida 1

veta, beslöt man sig omsider för att skicka brefvet till honom. En högre polistjensteman, som händaisevis var tillstädes, och hvars nyfikenhet hastigt blifvit väckt vid åsynen af dessa hieroglyfiska bokstäfver, anmärkte att det fanns ett mycket enkelt sätt att få veta hvad man skulle tro derom. Låt någon genast springaX, sade han, Seller sparare skall jag sjelf gå till institutet; bland de talrika lärde, som befolka denna höga och visa församling, skoll jag väl finna någon som kan uttyda dessa kråkfötter.4 På detta sätt var man säker att icke begå något misstag, som. alltid är obehagligt för en sådan institutions anseende som poststyrelsen, . Posttjenstemannen: lemnade honom således det gåtlika brefvet. 4 Polismannen emottog det och bar det utan en minuts dröjsmål, icke. till någon af institutets medlemmar, icke till någon lärd, utan direkte till chefen för säkerhetspolisen. Denna utväg, som med något skäl skulle kunnas anses ovanlig nu för tiden, var då mycket vanlig. Chefen berömde: agenten för hans nit. gaf horom en gratifikation, begaf sig derpå ill prefekturen och lät tillkalla den person, som der är anställd i och för öfversättninsar, men hvilken. icke heller kunde lemna någon upplysning. -Icke desto mindre, -då hanhotades med att snart bli afsatt, lofvade han att ha öfversättningen färdig följande dagen: Samma afton gick han att uppsöka en liversehandlare;: en f.d. professor ide döda språken, rabbiu af tredje eler fjerde klassen, anställd vid synagogan i Paris; som bodde vid rue Jacob i en af de butiker som illhörde hotell Warrens. (Forts.)